I huvudet på KJELL

Man maskerar sitt jag i samma ögonblick de hårt skramlande nycklarna slår mot dörrlåsets järnbeslag och den blåa uniformen bryter det skarpa korridors-ljuset penetrerande. I samma sekund slår misstycket ner i en och man antar den gängse form som krävs av en människa i ett fängelses behov.

Som aktiv narkoman här inne är betydelsen än större och än starkare av att kunna genomföra en sådan metamorfos - i tid.

För den som kan och har lärt sig spelets regler är det inga problem att tala om, allt handlar om att lägga åt sidan det som påbörjats under de sena timmarna. Man ställer in sig på ett visst "mode" till de olika delar av dygnets inrutade rutiner och hanterar dagarna som de kommer. Planeringar, måste vara det bästa ordet att ta vid. Planera...

Det står hela tiden klart att den vistelse man har här inne är högst tillfällig, endast ett litet rum i tiden där man under tvångsmässiga former måste befinna sig - tillsammans med ett antal likar som också är här på de villkoren man själv lever under. Det är här problemen kammar sig upp till ytan och ligger som ett löst fladdrande täcke över en ulmande vulkan, som när som helst kan flyga i luften. Vilket det gör också med alldeles för jämna mellanrum.

Spelets regler, de oskrivna lagarna som drivs framåt i skiftande tendenser, allteftersom behoven skiljer sig från dag till dag. Oddsen höjs, kraven ställs i större utsträckning beroende på ens eget aktiva deltagande i det miljö man är villig att ställas inför, gentemot, acceptera. Och acceptansen visar ingen kärlek eller förståelse när det gäller hanterandet av droger på denna knappa yta. Allt handlar om att förse sig själv först och främst, sen kommer alla andra... I sin mest brutala och primitiva form är det huvudkärnan i fängelsespelets regler...

Det är inte svårt att leva genom tiden i ett svenskt fängelse. Men om man vill mera med sitt liv, vill söka rätt på sina dolda svar, sina dolda frågor, hitta tillbaka till den rätta människan man vet finns någonstans i en själv, blir det strax mer problematiskt än man kanske först anar. Att samtidigt vara förslavad i narkomani gör plötsligt tillvaron komplicerad till gränsen av kaotisk.

Levernet blir således tudelat, kan tänka mig en form av schizofreni på ett artificiellt plan där man äger styrande- rätt över sina känslor. Som i mitt eget fall, vilket är det enda jag kan tala om, där jag ständigt sökte en lösning på mina välkända problem.

Om dagarna gällde det att förse sig med "stashet" inför kvällens inlåsning, då jag återigen (jag såg hela tiden fram emot detta!) skulle göra entre på mina innandömen där sökandet på gick med lys och lykta från tidiga timmen till den sena. Jag befann mig fortfarande på det enkla stadiet då jag trodde mig var tvungen att "ledas" in genom portarna i knarkets beskyttelse - en tendens värre än något att sätta bryt på.

Jag gick från dag ett med insikten väl i hand om att det här livet inte var mitt. Den här miljön hade mig till låns och därför fäste jag mig aldrig i djupet. Det enda som på något sätt kunde skymta en fastare förankring i mig var, mitt drogberoende. Vilket jag också visste var av samma konstgjorda fysik som allting annat här inne.

Jag behövde om något, en stark strategi - framför allt - på dagarna för att vidmakthålla mina styrkor spridda på min inre resa, den jag företog mig efter mörkrets inbrott...

Jag kunde bara göra detta själv, det gällde bara mig. Här inne om någonstans handlade det om "every man for him self!"

Jag hittade min tröst, min flykt, min "haven" bland böcker, oskrivna blanka ark och i ett mörkt utrymme kallat gymet! Det behövdes intet mera för att skjuta undan en skinande solskens dag bakom murarna. Ja, också knarket då, förstås, men det var även det på väg bort ...så småningom...