I huvudet på KJELL

Jag ansåg mig där och då, ståendes på min personliga botten. Det fanns ingen möjlighet att komma längre ner i mitt liv än här inne, i fängelset. På utsidan slogs jag ideligen av klarsynen om vad och hur jag hade blivit, själva personifieringen av ett levande lik, verkandes långt utanför lagarnas ramar, utan någon som helst anknytning till normal samhällsstruktur kring mig. Jag förlorade mer och mer min egen självbild och kände hur flykten tog vid inåt - ifrån mig själv. Jag kände mindre och mindre för var dag som gick. Tiden blev till intet liksom jag med den. Allt som fantes i världen var drogerna och de olika sätten att få tag i dem...

Till min otur fanns de i alldeles för stora mängder och så alltför nära, vilket drev mig i vansinnestempo mot min galenskap. Utan att ha införstått mig med vikten av att hitta mig själv från insidan, var detta scenariot den sötaste "recipe for destruction".
Undermedvetet ville jag dö för länge sen och jag körde mina race i den andan till fullo. Långt senare skulle jag inse det i lugn och ro med all tid i världen till min hand. Men där och då fanns ingenting annat än det högspända tempot i min tillvaro. Allt i min värld var flyktigheter, framför allt mitt umgäng. En skara skuggor utan mål eller mening, precis som jag själv. De vänner jag hade från innan drogerna tog min överhand, hade sakteligen försvunnit som ett döende eko - precis som alla mina band till min resterande familj, någonstans i Norge. Så hade det blivit: "någonstans i Norge".
Fastän jag ingenting hade fanns det mängder som forcerade mig framåt. Själva innebörden i "ingenting" stod sig tillräckligt skarpt i mitt medvetande, så att de sista av mina spärrar kunde lossas helt: "All system go!"

"Tankerna materialiserade sig trots allt här och nu, oansätt utfallet av jakten. Stereon pumpade på för allt vad den kunde ånga medans trafiken svischade förbi där jag sick-sackade med det sedvanliga släptåget i hälarna. Långtradaren som närmade sig i pulserande hastighet såg jag inte som något problem, utan som den möjliga lösningen på dem. Alla filar var spärrade utanför - ingen möjlighet där. Medans sand och grus smattrade mot vindrutan och karossen på bilen, lade jag den ut mellan väggrenen och broräcket. Hastigheten som redan var svindlande kändes mäktig där vi luktade på 200 km/h, centimetrar från broräcket över Rotebro järnvägstation och den monstruösa långtradaren på andra sidan...
Väl passerad försvann ljusen i min backspegel tillsammans med mig själv, från alla dom...
Det som återstod från den här "dagen på kontoret" var att byta bil och träffa en polare lite senare i Märsta..."

Ingenting kunde bli mera jävligt än det var just nu för tiden, en mycket farlig inställning till ens eget liv. faktum var, att stående på utsidan, inhalerandes frihetens luft och möjligheter, såg jag fängelset som en befrielse, ett steg "uppåt" - emellanåt. Stående på insidan, sucktande efter den bortrövade friheten ansåg jag mig fjättrad till världens sorglösa botten, långväga från viljan att vilja leva, kämpa, strida för ett värdigt liv. Jag fann mig tillrätta i "underjorden" bättre än någonsin och levde för stunden, minuten, sekunden, ögonblicket...carpe diem!
Så med gatan som mitt hem numera, möttes jag av en tankeställare strax innan sömnen slog mig omkull ovanpå en tabloid under trappan, nere i Victoriagaraget på Skanstull en kall vårnatt...