Mellan sömn och vaket såg jag i bollen...
Varför jag befann mig i parkeringsgaraget var en beställningshistoria som inte hör hit. Jag vet inte för vilket dygn i ordningen jag varit sömnlös vid tillfället, bara att tröttheten sen länge kolliderat med tjacket som ständigt avgick med segerns sötma och drev mig framåt och åter framåt. Trots den gnistrande påtändingen blev jag sömnig där i väntandets stund och lade mig ner för att vila in mitt tillfälle.
I landskapet mellan vaket tillstånd och sömnens övertagande, gled jag in i en bildvärld av kristallens klaraste ljus. Skarpa, tydliga visioner strömmade över mig och borta var det skitiga parkeringsgaragets kalla betonghölje, det fanns liksom inte längre. Varför jag kommer ihåg denna händelse så tydligt är, för att det var här nere gnistan tändes i mig, trots att jag fortfarande befann mig långväga från något tillfrisknande. Det är inte förrän i efterhand jag har kunnat spåra dess ursprung, elden alltså...
Det som kom över min uttröttade och ut-tömda hjärna var bilden av en fotboll. En snurrande boll så som den handlar i ett kontrollerat jonglerande, där den rytmiskt roterar mot de arbetande benen som håller den uppe. fotboll har för mig alltid betytt oerhört mycket och tydligen, så också här- nu.
På var och en av de sammansatta läder-lapparna skymtades bilder från mitt liv. Allt försiggick i slow-motion och jag minns hur fräscht de syntes, bilderna - och vad och hur de talade till mig. Även om jag befann mig evigheter från fotbollens glada dagar, såg jag mig springa i glädjens hjärta med mitt barndoms guld fastklistrad vid benen. Bilderna jag såg tog mig bakåt i tiden, många år bakåt till stunder då oskuldsfullheten fanns i mig. Jag såg trivsamma julfiranden tillsammans med min familj, min hela familj och återfördes till de lyckans stunder dessa varit. Jag såg hästar, jag såg Grimstad, jag såg Namsos och jag såg Vikna där mina allra bästa somrar infunnit sig. Jag såg min första kärlek och min största sorg, jag såg mitt bristande ansvarstagande och jag såg den dotter jag aldrig sätt. Jag såg Stockholm...
Jag fattade då hur det hade blivit så här som det gjort. Jag förstod min egen del och odel och jag såg mina innersta fasor flyta till ytan. Jag såg mina förluster i form utav handbojor som skrikande drog mig ner under densamma och för en kort sekvens, visste jag hur allting låg till. Det var som jag mottog ett facit till mina handlingar, en karta med beskrivningen ut ur den psykos jag antog jag befann mig i (en missbrukares världsuppfattning kan knappast beskrivas som annat!).
Den enda lilla sekund det stod klart för mig vad som måtte göras, var nog för att få mitt undermedvetna fokus att pendla åt rätt håll. Trots mina villfarelser i livet, visste jag där och då vad som skulle till för att bryta mina mönster.
Men hur i helvetet skulle jag få till det, var min sista tanke i denna glimmande stund tre våningar under Stockholms pulserande stad...
Det skulle visa sig att min väg till friheten paradoxalt nog gick genom fängelset. Jag var tvungen att förlora den - min frihet - för att inse att min frihet redan var förlorat; i det fria var jag fängslad och fängslad blev jag fri...
Jag hade långt kvar att gå, oerhört långt. Men en milstolpe nåddes den här natten i Victoria garaget. Jag visste i mitt inre öga hur jag skulle göra för att nå fram till dagen då jag stod framför ett levande liv. Jag visste med mig själv att kapaciteten låg inom mig (jag kunde bara göra detta själv - den bästa insikten jag någonsin upptagit!!), återstod bara att leta rätt på den, aktivera den och låta den ha sin gång.
Mentalt började jag den långa vandringen tillbaka, även om mitt fysiska liv återupptog sin vardag i missbruket. Men jag höll stadigt på att förbereda mig inför mitt uttågande. Jag levde från och med nu i två parallella, separata verkligheter, där den ena på alla sätt motarbetade den andra, men det var av stor nödvändighet att denna process fick ha sin gång. Jag var inte mogen riktigt än, hade inte de krävande förutsättningarna i min hand riktigt. Men de skulle komma, återigen bakom taggtråd och övervakningsbelysning och sena stilla timmar i en ensam liten cell på 12 kvadratmeter...
Kommentarer
Trackback
