Det första mötet med NA.
Jag kom så småningom till Roxtuna efter månader på Huddinge-häktet i Flemmingsberg, där allt flöt fritt. Det som skulle vara en form utav "avgiftningsperiod", så som häkten oftast är, blev det stick i motsatt riktning. Men det var ändå någonting nytt i luften, där inne. En uppenbarelse som sakteligen trängde fram genom den oerhörda isoleringen som råder på Flemmingsberg, grep mig någonstans ifrån. Jag blev på något sätt "mättad" av mig själv som narkoman. Trots det ihärdiga knarkande som omvandlades till sömnlösa nätter i det svaga skenet från skrivbordslampan, började jag nysta upp lite i mina gamla,redan utforskade trådar - de som jag blottlagt i mina tidligare vistelser bakom lyckta dörrar. Och det fungerade mycket bra.
När det så smånigom blev dags att föras vidare till anstalt valde jag, mest för att göra vistelsen så lätt som möjligt men också av ren nyfikenhet, Roxtuna. Placeringsenhetens ansvarige hade hade förstått att mina problem låg i missbruket och tipsade om just denna kåken, då de arbetade enligt tolvstegs-modellen. För mig sade inte "den modellen" mig så mycket, utan jag antog väl att allt var bättre än att sitta på Håga eller någon annan skitkåk...
Då jag omsider anlände dit, strax innan jultiden skulle sätta in, slogs jag av den högst ovanliga uppbyggnaden av fängelset. Även välkomnandet av plitarna, tedde sig olikt - mycket olikt - alla andra liknande faciliteter jag varit på. Det stod strax klart att det här handlade om en mänsklig relations-syn på varandra, intagen och personal. Hadde jag aldrig sätt förut! Alltid var det OSS och DOM, aldrig VI...
Faciliteterna bestod ut av små, i klungor lagda baracker där grupper på tio - tolv pers var inlogerade. Varje barack utgjorda en behandlingsgrupp helt fristående från de andra huseringarna och skapade sin egen terapeutiska utveklingsgrund. Det var tydligt att här hände processer som rullade på i ganska hög fart. FÖR hög fart, upptäckte jag ganska omgående...
Som nykomlingar stod vi utanför den resterande delen av de intagna, de som kommit till sina respektiva förevisade baracker, där programmet redan hunnit gå sin gång. Som nyanländ uppmandes vi att "se på de andra" och "göra som de", "ta efter", vilket för mig förekom mycket besynnerligt. Det stod snart klart för mig hur vi alla skulle inhysas i ett program under tvång. Här inne på Roxtuna, skulle vi alla ta del av NAs metoder antingen vi ville, eller inte. Vi var tvungna att gå på si och så många möten för att få vara kvar, annars blev det knall till annan anstalt, vilket var allmänt känt skulle bli ett av alla de sophål som prydde kartan över kriminalvårdens olika inrättningar.
Jag såg min historia än klarare än förut och upptäckte, fick kvitto på, att jag kunde lämna mina dörrar på glänt och hitta tillbaka till rummen senare - som nu...
När det så smånigom blev dags att föras vidare till anstalt valde jag, mest för att göra vistelsen så lätt som möjligt men också av ren nyfikenhet, Roxtuna. Placeringsenhetens ansvarige hade hade förstått att mina problem låg i missbruket och tipsade om just denna kåken, då de arbetade enligt tolvstegs-modellen. För mig sade inte "den modellen" mig så mycket, utan jag antog väl att allt var bättre än att sitta på Håga eller någon annan skitkåk...
Då jag omsider anlände dit, strax innan jultiden skulle sätta in, slogs jag av den högst ovanliga uppbyggnaden av fängelset. Även välkomnandet av plitarna, tedde sig olikt - mycket olikt - alla andra liknande faciliteter jag varit på. Det stod strax klart att det här handlade om en mänsklig relations-syn på varandra, intagen och personal. Hadde jag aldrig sätt förut! Alltid var det OSS och DOM, aldrig VI...
Faciliteterna bestod ut av små, i klungor lagda baracker där grupper på tio - tolv pers var inlogerade. Varje barack utgjorda en behandlingsgrupp helt fristående från de andra huseringarna och skapade sin egen terapeutiska utveklingsgrund. Det var tydligt att här hände processer som rullade på i ganska hög fart. FÖR hög fart, upptäckte jag ganska omgående...
Som nykomlingar stod vi utanför den resterande delen av de intagna, de som kommit till sina respektiva förevisade baracker, där programmet redan hunnit gå sin gång. Som nyanländ uppmandes vi att "se på de andra" och "göra som de", "ta efter", vilket för mig förekom mycket besynnerligt. Det stod snart klart för mig hur vi alla skulle inhysas i ett program under tvång. Här inne på Roxtuna, skulle vi alla ta del av NAs metoder antingen vi ville, eller inte. Vi var tvungna att gå på si och så många möten för att få vara kvar, annars blev det knall till annan anstalt, vilket var allmänt känt skulle bli ett av alla de sophål som prydde kartan över kriminalvårdens olika inrättningar.
Skrämseltaktiken fungerade på de flesta av oss, fast inte på alla och inte på mig. Det stod klart redan vid mitt första möte i den mörka, stearinljusupplyste källaren där mötena ägde rum. Det stod tidigt klart för mig att NA överhuvudtaget inte var min grej, men jag tyckte om Roxtuna som alternativ fängelse och bestämde mig för att "räkmacka-mig-igenom". Samtidigt skulle jag observera hur de jobbade med oss, hur mina likasinnande förändrades över en natt, vilket jag heller inte köpte på några som helst villkor. För när allt kom omkring var vi alla människor och jag räknade kallt med att så som jag tänkte, gjorde även många andra också! Trodde jag...
Det var för mig fullkomligt obegripligt hur människor kunde anamma programmet så som de allra flesta där gjorde. Så gott som samma vecka vi kom började folk (vissa) gå annorlunda, antog en helt ny kroppshållning och även pladdra på med helt nya ord och vinklingar. Det föreföll mig som oerhört obekvämt samtidigt som jag såg terapeuternas tyckande och gillande över detta - som någon som "lyckats" med ett nytt, svårt modellbygge. Jag studerade mina medmänniskor på ett kritiskt sätt. Visst, jag var medveten om - mycket också till och med - att förändringar skulle komma att ske med människor som bröt sin livstil, det betvivlade jag aldrig, men att det skulle ske över en natt, fann jag högst tvivelaktigt.
Jag erfor att de allra flesta (av oss nykomlingar) började att gå i andras skor, i andras upptrampade stigar och tappade sin egen identitet. Retoriken som hela tiden sköljdes över oss, matades i oss med skedar - ja slevar nästan - utgjorde det alarmerande klockspel jag hörde ringa från första morgonen. Det hela blev till en patetisk ytterlighet jag aldrig skulle kunde ta till mig utan att känna vämjelse överför mig själv. Mina "studier" av de andra, där jag såg hur de förändrades till och med i ögonen, som om någonting religiöst slagit ner i dem om natten, fick mig bara att ta än mer avstånd och vässa mina klor. Jag skulle visst bli fri från mitt beroende, inte tu tal om saken, men inte på detta sätt, inte på andras villkor än mina egna.
Så jag förstod att mitt spår inte låg invid deras. Det fanns ett annat för mig, jag skulle bara hitta dit först - själv!
Men för tillfället var jag alltså "fast här inne", på Roxtuna och kunde väl likväl använda tiden till att bilda mig en rationell och utgrundlig uppfattning om det som försiggick inom dessa stakets skyddande avgränsningar mot den öppna världen.
Så jag fortsatte med mina egna behandlingsformer i min låsta cell om kvällarna där jag samtidigt tok i betraktning det som ingöts i oss om dagarna. Ju mer tid som förflöt ju säkrare blev jag i mitt sätt att tänka.
För om någonting med Roxtuna låg i mitt tycke, så var det de ihärdiga urinproven som gjorde det fullkomligt omöjligt att bedriva någon form ut av missbruk. Här var det systematiska prover varannan dag, ja ibland varje dag. Och ju mer tid som gick ju klarare blev man i huvudet...
Kommentarer
Trackback
