I huvudet på KJELL

Och nu, när jag sakta rullade in mot Fruängen kom minnesbilderna tillbaka med slående kraft och över all önskvärd tydlighet; Hertig Franzonsväg och bråket som eskalerade på parkeringsplatsen alldeles framför mig. Jag minns som om det var förra veckan bara, hur vi långsamt rullade in och kilade upp den lilla gruppen på fyra personer som klungade i ring. Med adrenalinet stigande i mina ådror känner jag fortfarande, genom minnena - hur jag stiger ur bilen och möts av pistolens kalla, hårda stålinfattning och hur den pressas mot magens undre delar. Jag minns hur jag i ögonvrån ser min polare trevar efter sin egen men hur jag hinner avbryta hans försök i tid...

Jag skakar på huvudet när jag passerar denna garageportfart och inser hur lycksalig jag är över slumpens framfart i våra liv och inser med klarhet hur svårt mitt liv skulle kunde ha blivit om inte... mitt förnuft varit med vid min sida.

Tankarna kring den nyss nämnda händelsen får mig att där och då översköljas av en beslutsamhet som lett mig ända hit i dag, där jag skriver detta; det fanns ingen möjlighet att jag skulle tillbaka till den här världen en gång till. För det fanns det för mycket underbara inslag i mitt liv, saker värda att kämpa för med näbb och klor, vilket jag tänkte göra.

Mitt förnuft sade mig, förmanade mig, att se det som fanns i dag och dra en jämförelse bakåt genom dessa minnena som ideligen dök upp allt eftersom jag körde djupare och djupare in i Stockholm.

Väl inne i Årsta passerade jag sedan en kvinna jag kände igen. En nedgången människa i ruiner lunkade tungt förbi min högra sida bärande på två plastkassar i grälla färger. Håret var så trassligt och vanvårdat så tankarna gick åt en cancer-patients håll och ringarna under ögonen vittnade om veckor utan sömn - en vanligt företeelse på dessa gator och i detta miljö. Hennes hy var redan skrynklig och rynkig och trots att jag visste att hon bara var dryga tjugo år var det skrämmande att se denna femtioåring passera... Det streifade mig som som en blixt, hur nära vi var, dessa två olika världar, men ändå så fruktansvärt långt ifrån varandra.

Nej, här kunde jag inte vara längre. Mitt mående började sjunka undan för undan och jag var redan (för länge sen faktiskt!) färdig med mina göromål i stan. Någonting i mig hade vunnit ett övertag och fått mig att "bara cirkulera lite" kring gamla domäner, som för att stilla en länge väntande, pågående hunger...

Jag suckade tungt och vände bilen mot E4:an och den halländska västkusten åt. Strax därpå korsades länsgränsen mot sörmland och de vivida känslorna Stockholm piskat upp i mig började avta med sin "galenpanna-dans". Jag hade mottagit ett kvitto den här dagen, en underskrift på att det här livet ingen lockelse längre hade i mig och att jag kunde skratta högt åt mina kvalor som återbesöket gav. Jag fick bevisat hur mina nya krafter fungerade i praktiken och att jag nu stod starkare än aldrig förr.

Jag ringde Tina och vi pratade länge med varandra utan att jag berörde mina känslor, de som nyss vridit upp mina klockor till sådana väldiga varv. Jag var långt ifrån kommen där och då, att kunna yttra mina känslor bara rakt upp och ner. Jag kan faktiskt än i dag ha svårt för det, även om jag ändå har kommit oändligt långt på väg - efter mitt eget tycke, i alla fall. Även här ligger  ett stycke historia som det senare finns anledning att återkomma till.

När jag närmade mig Halmstad så småningom stannade jag till vid Växsjö centrum och köpte till Tina mina första blommor åt henne. Ingen magnifik bomb av en bukett men ändå, den första hon fått av mig - och även den första (tror jag?) jag någonsin köpt till en tjej som betytt någonting för mig.

Det som känns lite extra trevligt är, att jag förmodligen alltid kommer minnas hennes första bukett blommor eftersom historien kring dem etsat sig så djupt in i mig.

Det var inte tiotusen röda rosor det handlade om, utan tio - men för mig skulle det kunna varit tiotusen...