Hejdå till Roxtuna.
Jag gick åt sidan. Jag gick min egen väg, den vägen jag börjat vandra långt innan jag ens hört talas om NA och något tolv-stegs program. Den enda närhet jag kände med versamheten på Roxtuna var att jag fått lukta på något jag inte alls tyckte om - och lät det vara med det. Det försiggick tillräckligt innehåll i mitt eget huvud, mitt eget liv för att jag kunde hålla öppet det där...
Men ingen får missförstå mig nu. Jag har ett flertal vänner som lever och frodas väl i deras program och har fått ett strålande liv genom det med helt nya förutsättningar till livet. Det har räddat miljontals människor från ett ovärdigt liv och skapat tro, hopp och mängdvis med kärlek över hela världen. Därför har det min största respekt - absolut!! Det var bara ingenting för mig, thats it!
Jag visste att det inte behövdes "ett gäng andliga principer" för att jag skulle nå mitt slutmål när det gällde mitt missbruk. Det dämrade för mig kväll efter kväll i cellen, rummet, att det var hårdhanskarna som kom att gälla. Ren och skär vilje styrka i sin renaste form för att jag skulle ha någon som helst förhoppning på att ändra min livsstil...
Där jag satt och bollade med ideer om hur mitt liv skulle ta form i ett nyktert väsen, återkom ständigt det faktum att jag var tvungen att ändra mig på det mest basala och grundläggande stadiet jag kunde få för mig att tänka mig; jag måste lämna allt jag hade i dag, oansätt hur lite eller mycket det var. Det var inte längre mitt, det liv jag levde - det tillhörde inte längre mig eller, jag tillhörde inte längre det... Jag började också som sagt tidigare, bli mättad.
Så det gick som det gick med mig och behandlingen på Roxtuna. Vi var inte ämnade för varandra helt enkelt och idag kan jag verkligen stå pall för det och se vem som gick vinnande ur den striden. Väl, till ett kanske högt ställd pris men i slutändan tillföll ändå guldet mig...
Så jag knallades till Storboda efter en taktisk skruv på en permission och fann mig själv återigen i krigs-zonen där i stort sätt hela det gamla gardet från miljön på utsidan redan satt och hade befäst sina villkor. Och jag gled rakt in bland dem som om jag egentligen aldrig lämnat dem i första handen...
Men ingen får missförstå mig nu. Jag har ett flertal vänner som lever och frodas väl i deras program och har fått ett strålande liv genom det med helt nya förutsättningar till livet. Det har räddat miljontals människor från ett ovärdigt liv och skapat tro, hopp och mängdvis med kärlek över hela världen. Därför har det min största respekt - absolut!! Det var bara ingenting för mig, thats it!
Jag visste att det inte behövdes "ett gäng andliga principer" för att jag skulle nå mitt slutmål när det gällde mitt missbruk. Det dämrade för mig kväll efter kväll i cellen, rummet, att det var hårdhanskarna som kom att gälla. Ren och skär vilje styrka i sin renaste form för att jag skulle ha någon som helst förhoppning på att ändra min livsstil...
Där jag satt och bollade med ideer om hur mitt liv skulle ta form i ett nyktert väsen, återkom ständigt det faktum att jag var tvungen att ändra mig på det mest basala och grundläggande stadiet jag kunde få för mig att tänka mig; jag måste lämna allt jag hade i dag, oansätt hur lite eller mycket det var. Det var inte längre mitt, det liv jag levde - det tillhörde inte längre mig eller, jag tillhörde inte längre det... Jag började också som sagt tidigare, bli mättad.
Så det gick som det gick med mig och behandlingen på Roxtuna. Vi var inte ämnade för varandra helt enkelt och idag kan jag verkligen stå pall för det och se vem som gick vinnande ur den striden. Väl, till ett kanske högt ställd pris men i slutändan tillföll ändå guldet mig...
Så jag knallades till Storboda efter en taktisk skruv på en permission och fann mig själv återigen i krigs-zonen där i stort sätt hela det gamla gardet från miljön på utsidan redan satt och hade befäst sina villkor. Och jag gled rakt in bland dem som om jag egentligen aldrig lämnat dem i första handen...
Kommentarer
Trackback
