I huvudet på KJELL

Så jag hade alltså inte sätt Storboda för sista gången. Detta tröttsamma och livlösa hål av en kåk där allt skräp tycktes placeras. Kan bara minnas Håga som någonting som gick utöver de premisserna det här stället kunde bidra med.
När jag åter kom hit tog det inte långa stunden innan jag var tillbaka i samma gamla vanor och leverne igen. Tror inte ens jag hann bädda sängen min ordentligt, förrän vi satt ett helt jävla gäng och bolmade fritt i kvarten. Jag visste ju redan att skulle lägga jag av så var det inte på insidan ändå, så jag behövde inte tänka om engång...

Jag var nu inne på mitt tredje år då jag började forma mina tankar kring ett utbrytande från drogernas värld, men jag envisades hela tiden med att hamna där jag var, vilket gjorde processen mer långvarig än vad som var gillande. Men som det såg ut nu så fanns det inget att göra än bida min tid, så gott det gick. Min tid skulle visst komma, jag visste det - jag visste bara inte när...
Det jag erfarade för tillfället var, det berömda "ekorrhjulet". Hela tiden envisades händelser att ta mig ifrån min motivationslinje och dra mig rakt in i illa tvinnade spiraler. Idag har jag full förståelse för vanmakten människor i missbruket känner, hur maktlösa de kan se sig i sin roll som människa och hur lätthänt det är att istället "ta en till och en till och en..." Det krävs ohorveliga mängder krafter för att nå den punkt man i det läget aldrig ser utan bara kan anta finns någonstans. Att jaga "formtoppar som är osynliga" ens för sitt inre öga, kan ta musten, hoppet ur vem fan som helst. Och det var ingenting speciellt för mig heller. Jag befann mig ofta i tvivel in emellan, framför allt på ställen som Storboda...
Jag blev som av ett trollslag "den gamla Kjell", fjärran från den inspirationskällan jag nyss badade i - främst på kvällarna. Jag såg mina sista rester av hopp ligga i just kvällarna, de stunder då jag återigen kunde sända ut fridens strålar till mig själv och börja ta upp gamla spår. Men det var inte lika lätt på den här kåken som det var på Roxtuna, inte alls.

Ett avgörande moment från den här tiden drog fram i mig som ett åskväder en kvav sommarnatt; jag kunde skönja ett uttryck där jag började bli utförligt trött på mig själv. Det började även bli allt mer slitsamt det här, att leva ut dessa dubbla-sidor av en tillvaro i strängt förvar, själasökandet och inuti narkotiska stormvindar rakt igenom.
När jag omsider utsteg från Storboda anstalten (där jag de sista veckorna lade mig på p-18 enbart för att komma ifrån drogerna.), kändes det som om en ny punkt var nådd, en nivå av okänd karaktär var bestigen. Det låg liksom i luften även om jag själv i alla fall med egen vilja lät den blåsa bort i frihets-glädjens yr-väder. Återigen befann jag mig i de gamla, slitna skorna och och kastade bort mina nyktra veckor på p-18 med ett knäpp med fingrarna. Jag hade inte ens hunnit fram till tågststionen innan jag var på väg in i dimman igen...
Så ofattbart lite skall till för att locka en narkoman ut från värmen och ut i kylan; en kvinnas enkla blick och ens egen avsaknad av en gnutta frihet. På insidan blir allt så oerhört mycket större än vad det egentligen är, och jag betalade återigen priset med valutor jag absolut inte kunde ha råd med. I ren trots tände jag jointen, bara för att ge igen "på dem" (plitarna) försåg jag mig med det fatala snedsteget att tända på igen...

Kaoset nådde sin kulmen den här våren då jag trött och "skev" drogs in i piket-bussen efter en vansinnes färd utan dess like genom Stockholms flertalet västliga förorter. Jakten slutade mot färdriktningen vid Alvikbron i betongfundamentet efter en (ett försök!) handbromsvänding med trasig kabel. Min sista resa bakom murarna, som det skulle visa sig, stod (äntligen) för dörren. Faktiskt, från och med nu skulle allt bara bli bättre. Jag skulle närma mig den människa jag de facto var, med små steg till en början visst, men jag var på väg, i allra högsta grad!!