I huvudet på KJELL

Att jag inte varit på det rena med vad jag helt gav mig in på när jag erbjöd mina tjänster som "stalledräng", kom snart för dagen då det var dags att börja arbeta för husrummet. 22 hästar skulle rengöras efter, utfodras, ryktas  och ledas ut till sina respektive hagar (med tanke på att jag bara vågade ta en häst i taget, tog det ju en hel evighet!). När jag blivit klar med det första var det så dags att ta i tu med det andra och sen det tredje... Det kan inte beskrivas som annat än ett jävla slitgöra från morgonen till kväll. Men jag höll god min, lik förbannat. Som jag såg det, var det värt så mycket mera än usla arbetsvillkor.

Det jag fightades mot och för, var ett liv utanför drogernas sfär. Jag hade tidigt insätt att för att komma dit hade jag varit tvungen att "ta i med hårdhandskarna" och inte kunde det här betecknas som någonting annat? Det var alltså inte mer än rätt, tyckte jag vilket jag också slog in i min skalle då jag varje morgon väcktes av en ihärdig Thommy som hamrade på dörren, värre än hästarna under mig kunde förmå.

Här, "i mitt nya liv", badade jag i svett innan frukosten blev serverat och kunde på så sätt manövrera bort det stora hotet kring tankarnas makt över mitt missbruk, de som ideligen svartnade min syn och lade dimmor över min viljestyrka genom sin hela tidens närvaro. Jag hade nog vetat om detta innan också, men aldrig utfört "praktiken" förut, då jag aldrig försökt hålla mig nykter, att tankarna kring drogerna skulle visa sig starka, att de skulle bli min ärkefiende, min Nemesis i de framtida slagen som skulle komma att stå inom mig. Lite visste jag så här i början då jag fortfarande befann mig på någon sorts bröllops-resa från fängelsets dunkel och plågor.

Med tanke på allt detta nya omkring mig i all tänkbar utsträckning, bestämde jag mig för att bli mottagbar för alla möjliga inslag i vardagen. Min målsättning var ju att bryta mina gamla värdelösa mönster så jag kunde likaväl förkasta allt jag redan bar på i mitt eget bagage. Det hade ju ändå visat sig ofruktsamt på allra högsta nivå där jag som en återkommande jo-jo ständigt återvände till mitt missbruk, kriminalitet och fängelse, ändå. Jag hade alltså ingenting att förlora på att visa mig öppen för... ja, allting.

Det blev många intryck de första dagarna och tillsammans med det hårda arbetet var det inte stora energiknippet kvar när mörkret sänkte sig om kvällarna över Täby. Jag somnade tidigt varje morgon och fann efter vart ut att jag nu var en melodi på spåret, då jag inte i lika stor omkrets orkade med att tänka "på det som saknades": drogerna och mina knarkande "vänner".

Det slog mig med förvåning den morgonen jag vaknade (som vanligt av Thommy s hejdlösa bankande på dörren!) att jag nu varit ute bland de fria i snart en månad och inte alls varit besvärad av tankeflykter till min gamla miljö. Jag satt och grubblade lite över detta med en kopp kaffe mellan mina kalla fingrar och insåg att någonting betydligt var möjligt här på denna underbara plats.

Tiden flöt i väg på ett oerhört effektivt sätt, ett helt annat tidsperspektiv gällde för mig som varit van vid att varje vaken timme låta mig färdas i jakten på antingen pengar, droger eller mera droger... Här och nu slog det ner i mig hur jag med tydlighet skulle utvinna mina kommande strategier för att uppnå det stora målet i min resa: Engagemang var viktigt. Jag blev tvungen att hitta på saker att fylla min vardag med så att tankarna - mina gamla dödliga tankar - inte kunde få tränga genom mina yttre avspärrningar, de som jag nu ihärdigt sökte bygga upp med hjälp av vild improvisation. För det var just det jag höll på med dagarna igenom, eftersom jag befann mig på helt nya marker än vad jag ens kunde minnas: Improvisation!

Men det var tankarna som (återigen!) vägde in med sin tyngd och sin aktualitet. Jag måste lära mig att inte tänka som en narkoman, vilket jag var långt från att göra - jag visste knappt om problemet som sådant just nu för tillfället...