Spindelns nät.
Thommy s drickande kom för dagen lika plötsligt som den första vårsolen. Fram tills nu hade jag inte kunnat spåra några som helst tendenser till det vi pratade om för snart ett år sedan, på Österåker. Jag började till och med så mina tvivel, så fjärran tedde sig de samtalens innebörd. Kanske hade jag också fokuserat så pass på mitt eget tillfrisknande att jag missade att vara uppmärksam på allt runt omkring mig? I och för sig var ju det mitt mål, att skapa och hålla ett visst fokus på mig själv. Skall man kunna bryta ett narkomani-beteende så är nog det den rätta melodin, så inget konstigt med det heller.
Men nu stod vi här en morgon, då förvisso Thommy väckte mig i vanlig ordning långt innan ljuset trätt fram i dagern, men med den förändringen att han var full som en alika. Jag reflekterade väl inte nämnvärt över det då, utan såg det mest som ett roligt inslag. Han fick väl göra som han ville med sitt liv. Men det visade sig nu mer och mer i kanterna hur det stod till inom dras familj och då kanske framför något, mellan han och hans fru.
Jag hamnade i mellan dem och fann mig i en medlingssituation som inte föll mig så varmt om hjärtat. Långt mindre fann jag det behövligt i mitt liv för tillfället heller, att lyssna på deras galenskap som det föreföll sig vara; den ena stupfull och den andra mer eller mindre psykotisk på helt andra grunder. Det var kort och gott ett jävla liv att hålla reda på!
Men å andra sidan behöll det ett innehåll i min egen vardag, vilket också var något jag behövde mycket sårt. Därför "latchade jag med" bäst jag kunde. Deras "ryck" pågick i en två-veckors period, sen slutade han dricka lika plötsligt som han började, sov av sig fyllan i ett par dagar och allt återgick till det normala - mer eller mindre. Förundrat kunde jag bara se på och skaka på huvudet åt deras dysfuntionella samliv. Jag undrar om de visste själva hur de bar sig åt mot varandra och i barns närvaro. Jag kunde ibland skämmas på deras vägnar och hur förnekande de var. Förbryllad blev jag...
Mer förödande märkte jag senare hur min egen reaktion tog sig. Någonting lossnade i mig. Kontrollen, den jag slitit för att vidmakthålla, skenade en aning. Inte mycket, men tillräckligt för att få mig att vackla. Tankarna började driva fritt med allt tätare intervaller och min hållning till det nya sättet att leva började sladda. Jag behöll arbetsviljan och minskade inte ner på mina åtaganden på deras gård, snarare tvärt om, men jag kände hur bräcklig jag fortfarande var över livets spektakel och makter.
En väckarklocka klämtade någonstans i mig, och jag kände att det fanns en begränsning för mig här i Täby. För första gången blev jag varse att jag befann mig alldeles för nära det gamla Stockholm jag fattat ett allt större misstycke för. En oro började sprida sig...
Men vad skulle jag göra? Jag stod ju fortfarande på trappstegen ovanför den nivå mina alternativ lutade åt, alltså kunde jag ju inte falla tillbaka till nåt. Än mer besvärligt blev det då Thommy`s nästa kula stod för dörren vilken skulle sträcka sig längre i tiden och anta än större proportioner i vad supande gällde! Fast den här gången hade jag lärt mig att tolka tecknen stunden innan de kom för dagen och på den vägen hindrade jag min egen överrumpling en del. Ja, kanske till och med avgörande...
Thommy och hans fru hade även barn. Hon, tre stycken sen tidigare relationer och alla i yngre tonåren. De hade även en son tillsammans på knappt två år och det här i sammantaget, komplicerade naturligtvis bilden avsevärt. Relationen mellan Thommy och de äldre barnen var kyligt då han inte tyckte sig känna något större för dem. Sin egen son fann han väldigt lite tid med under de timmarna han jobbade, alltså från morgon till kväll (jag kunde faktiskt finna stöd för henne på den punkten). Frugan tyckte naturligtvis det var förskräckligt eftersom de ändå bodde och arbetade på samma gård. Detta, och det faktum att Thommy drogs till flaskan mellan varvningarna blev till en explosiv blandning...
Själv hamnade jag allt tydligare i kläm och blev, som det gick, insnärjt i ett intrig-nät dirigerad av frugan. Barnen stod bredvid gråtandes och såg allt ihop som försiggick dessa dagar och blev naturligtvis bestörta. Jag fick gång efter annan gå till dem och förklara, trösta, stödja,leka, underhålla...
Samtidigt skulle jag ansvara för 22 hästar som också blev fler och fler (vilket var merparten av deras bråk sinsemellan! Thommy hatade ridverksammheten fastän den var den större delen av deras gemensamma företag...).
På något sätt "glömde jag bort" mig själv där i röran - ja för ett tag, i alla fall. Egentligen sket jag i de vuxna och deras bråk och tjafs. Det skulle ändå ge sig när spriten torkade upp (för den här gången!), men barnen började lida allt mer. Någonstans satte det sig i mig. Kan mycket väl vara minnen från min egen barndom, ett underförstådd igenkännande av att något förfärligt tog sin början i deras liv, jag vet inte. Det tog hur som helst hårt i mig att behöva se det - återigen...
Så jag började dra mig mot stan igen på kvällarna, nätterna och sakteligen - med små små steg drogs jag in igen i spindelns nät...
Kommentarer
Trackback
