Prövningarna kommer.
Jag hade aldrig varit så långt borta från mig själv som nu, tyckte jag. Men sannningen var åt omvänd håll vänd. Jag befann mig mitt i en personlig krasch utan att jag helt var på det rena med det. Jag drogs åt flera olika håll men klamrade mig fast vid det som låg framför mig. Förutsättningarna som stigit till min yta var nya. Och även om jag absolut inte kunde känna någon verklighetsanknytning, rent generellt till gården på Täby och dess människor och leverne där, så tillät jag mig själv att, ju fler dagar som passerade, bli allt nyktrare för varje dag.
Jag försökte tänka så lite som möjligt utan knatade på med mitt dagarna till ända, och lät mig utmattas genom det arbetet som ålades mig ideligen. Jag visste sen innan att det var just mina tankar som skulle bli mitt motstånd och var förberedd i god tid. Det gällde att stå i mot och inte mista den överhanden jag fått till skänks (carpe diem!), här fanns det möjligheter att ta del av...
Jag försökte tänka så lite som möjligt utan knatade på med mitt dagarna till ända, och lät mig utmattas genom det arbetet som ålades mig ideligen. Jag visste sen innan att det var just mina tankar som skulle bli mitt motstånd och var förberedd i god tid. Det gällde att stå i mot och inte mista den överhanden jag fått till skänks (carpe diem!), här fanns det möjligheter att ta del av...
De tidiga morgnarna gjorde mig mycket gott trots att jag såg dem som mycket slitsamma, där jag grävde i enorma mängder hästskit, piss och lort. Svetten rann trots vinterns kyla och det var jävligt obekvämt att gå ut och in mellan de olika temperaturerna dagarna igenom. Men det var ingenting mot den tröttsamhet jag kände för livet som missbrukare. Jag var spyfärdig på det livet, människorna i det och allt vad det innebar. Fängelset stod mig långt upp i halsen och det rotlösa livet jag levt i så allt för många år. Men framför någonting annat, var jag tröttast på mig själv och hur jag kunde dra mina linjer så långt som det jag gjort. På ett plan skrämdes jag även av detta också. Jag visste i och med min egen klarsynthet att jag var en tickande bomb i väntan på att få detonera. Det oroade mig i ytterkant men lugnade mig innerst. Helt fel ordning, tyckte jag och kanske gjorde det mig än mer skärpt, vad vet jag?
Men månaderna strök förbi och jag blev med det starkare i mig själv på den enkla grund jag häri hade lagt mitt liv. Det fordrades små enkla steg till en början, det visste jag och de tog jag.
Jag var villig att byta ut hela mitt liv från scratch och försökte ihärdigt med det. Jag sökte skapa engagemang utanför mitt tidigare intresse spekter. Jag började skratta åt saker jag aldrig förr befunnit mig med och lade fram synpunkter i ämnen jag fullständigt skitigt i innan. Så till den grad basic beteende-ändrande steg tog jag, så att när jag såg skräp liggande på marken - vilket jag inte ens skulle sätt förr - så plockade jag upp det. Jag försökte tränga bort alla gamla inslag i mitt liv - och slutade lyssna på musik.
Musiken hade följt mig på hela resan i alla dess variationer. Det var musiken som fick mig till Sverige långt tillbaka i tiden och det var i den miljön jag sjönk bort och ifrån, det liv jag fram till dess kände. Olika musikstilar hade bytts ut genom åren men hela tiden varit med som en följeslagare, ett ljus i mörkret för att sedan bli mörkret som stjälpte mitt ljus. Jag kände stark trång att utelämna detta rytmiska gift. Om inte för resten av livet så i alla fall för ett tag.
Musik har varit ett oerhört stort inslag i mitt liv, som sagt, och själva uttrycks-formen som kulturellt fenomen, har många sidor som - för mig i alla fall - inbjuder till ett ofantligt djup. Ett alldeles för stort djup för mig eftersom jag tycker om att färdas i dess ändlöshet, där allt får ett gränslöst liv med en talan som berör känslor man egentligen inte ens vet om. För mig är det farligt, för mig blev det ödesdigert. Så jag lämnade den sidan vind för våg och har inte återbekantat mig med den förrän alldeles nyligen, i dag...
Men sedan fanns det en sida i min nya tillvaro som kom att spöka lite mer än önskvärt var. Min nya vän och "räddare" Thommy, hade själv problem av ett slag som stod sig lite närgående mina egna; han period drack fantastiskt stora mängder sprit. I och för sig hade han varnat mig för detta då vi samtalade på häktet, men jag såg inte det som något problematiskt just då. Det återstod att se, vilket jag skulle göra relativt snart...
Kommentarer
Trackback
