I huvudet på KJELL

Tina hade dessutom några dagar tidigare luftat ideen om inte jag skulle åka med till Halmstad med henne och glömma Täby och Stockholm för alltid? Det skall sägas att jag blev väldigt nyfiken på hela ideen men lite oroväckande var den, eftersom jag visste att hon inte var på det rena med hela sanningen kring mitt missbruk, min situation etc...

Tankarna flög direkt upp på högvarvs-nivå då jag fick höra detta. Här var alltså den gyllene möjligheten jag grundat på i mina stilla stunder i fängelset, de långa och många timmarna fast besluten i grubblerier och funderingar. Den slutsatsen jag nått där inne stämde så väl överens med ett sådant här scenario om att byta ut hela min miljö helt och hållet och bege mig till ett nytt samhälle och börja om från scratch. Här stod jag alltså med ett "konkret bud" för handen. Vad skulle jag göra?

Jag blev genast nervös inför frågan. Jag visste att allt mitt stod och föll på det här, då jag redan hunnit dras in igen i missbruket efter den senaste tidens skakiga tillvaro på gården, så för min del var jag redo (eller inte?).

Men det fanns även en annan aspekt kring frågan, en som inte lät sig svaras av sig själv utan vidare. Jag var mycket medveten om Tinas situation i allt detta också, hon hade ju trots allt aldrig vistats i den miljö jag varit i de sista dryga femton talet år, och även om jag framstod som "relativt nykter" nu, så fanns det ju den överhängande risken att jag på allvar skulle ta steget fullt ut och i den vevan dra med mig henne i fallet! Jag var ju inte så naiv eller blind att jag missat dessa faktorer som stått som spön i backen överallt längs med missbrukets ruttnande diken. "Misery loves company", ekade i mitt huvud då tankarna fått nytt bränsle över den överrumplande frågan. jag ville på inga villkor göra som jag sätt så många andra göra med oskyldiga unga tjejer i denna helvetets undre värld...

Hur som helst lovade jag att ge henne skjuts hem från Täby till Halmstad, sen kunde vi ta resten därifrån, föreslog jag. Det viktiga var ju att få Tina bort från den här jävla gården som styrdes av ett galet par som låg i vildaste fejd med varandra. Det osade "Rosornas krig" långa vägar och ingenting i det här kunde gå bra - vilket det inte heller gjorde, så småningom...

Så vi begav oss, Tina och jag, mot den svenska västkusten strax i brytningen mellan vår och sommar. Flyttlasset fyllde upp den enkla hyrbilen och efter nattens körning rullade vi in i Halmstad. Hennes morsa och syster tog i mot oss på morgonen och efter glada återseenden och påföljande kram-kalas, blev det en underbar frukost tillsammans för oss alla fyra.

Jag njöt av hela känslan här nere, med sommardoft, semesterkänsla och värmen. Vi satt på deras balkong och skrattade och flamsade och hörde hur insekterna surrade och arbetade för fullt i buskarna som kring-gärdade deras hus. Ett ihärdigt fågel-liv vittnade överallt. Trots den tidiga morgonen var alla förvånansvärt pigga och glada.

Jag såg mig om och minns att jag kände en stark lust att vara en del av någonting sådant. Här nere fanns inte betong och avgaser, larm och stök. Här fanns en frid som visste mitt namn, fick jag för mig strax innan jag reste på mig för att gå till toaletten för att inta min sista "bomb" innan resan hem igen skulle ta sin början. Hur som helst var jag tvungen att upp igen för att återlämna hyrbilen och avsluta det resterande av mitt liv i spillror som pågick där uppe i Stockholm. Vi lade en plan tillsammans att jag skulle återvända alldeles inom kort för att semestra under den förestående sommaren och för att då se hur det kändes att vara här nere. Vi kramades på det, fast jag visste i mig själv att här nere, här skulle jag med lätthet kunna bo och få bukt med mina drogrelaterade problem. Inte tu tal om saken!

Äntligen skulle min kämpar-glöd i livet sättas på prov. Jag hade för första gången på mycket lång tid en utsikt, ett mål att verkligen sträva efter, och den möjligheten tänkte jag inte överge!