I huvudet på KJELL

Det är svindlande, det mörkret man lärt sig leva i och balken som pålat fast en till det, är ett smärre helvete att såga i tu. För det måste man, frigöra sig. Det har nog framkommit "by now" men det återstår fortfarande mycket, mängder av inslag över spelets planyta. Man behöver nog inte vara Einstein för att förstå det...

Min egen metod är varken bättre eller sämre än någon annans när det kommer till kritan. Men det är en säker väg för min del, eftersom jag vet med mig själv hur jävla bra den fungerar, i praktiken...

Tekniken vad gäller mina mönster att göra mig fri från missbruket är föga överraskande i sig. Som var och en förnuftig människa lär inse, så gällde det alltså att ockupera min vardag med kvalitativa inslag för att kort och gott avhålla mig från "spök-tankarna", de som ville mig illa. Tänka på annat, blev alltså min melodi. Kanske lättare sagt än gjort, kan vissa tycka och får det också, men för min del fungerade planen över all förväntan.

Att vaska bort den livsstil, tankemönstren som drivit mig i så många år i alla väder och vindar, fick helt enkelt ge vika för böcker som skulle läsas, ett riktigt (om än ett skitigt sådant!) jobb och ett samliv med äkta känslor involverade (för den som varit där jag har varit vet att värdesätta detta!). Jag fick en vänkrets att lära känna och även låta de lära känna mig. Missbruks historik fanns inte tidigare i deras värld så jag fick även där ett aldrig så lite försprång gentemot mig själv; jag kunde lättare då lägga mitt gamla beteende bakom mig utan att behöva skyla mig eller gömma den.

Sunt förnuft verkade mig vara "a key factor" och jag gillade det. Faktiskt, trots all den galenskap jag befunnit mig i under gångna år, har jag bevarat den klokskapen nära intill - så att säga i obruten förpackning. som om jag visste att den skulle komma till nytta en vacker dag...

:-)

Det har aldrig varit någon tvivel i mig att jag skulle misslyckas i att bli fri från drogerna. Jag har också hela tiden vetat (under tiden i svängen) att det liv jag förde just då varit ohållbart. Enda problemet var att jag sjunkit i det för djupt för att kunna göra mig fri under rådande omständigheter. Så som det nu framkommit, var jag redan långt på väg i mitt utbrytningsförsök. Stockholm ett minne blott, om än rätt nära i tiden men, dock så ofattbart långt i från. Hela min dåvarande bekantskapskrets var lämnat och med fräscha vindar susande genom mitt hår. Inte ens hälften av allt detta hade behövts för att klicka min inspiration vidare mot ett nyktert liv...

Som tur också är, så har jag sedan tidiga barnår infunnit mig i bekvämlighet genom ensamhet, vilket skulle komma väl till pass i vägen ur det gamla och in i det nya. Är det något jag har lärt (vilket i och för sig är rätt mycket!) så är det att massor är vunnit om man jobbar själv i sitt eget djup. Många nycklar ligger där att upphitta till de mängder med låsningar som skruvat sig fast i en - i mitt fall mig. Vikten av att "skriva mig fri" upptäckte jag ganska tidigt i situationer det finns all anledning att återkomma till lite längre fram. Poesi är sprängmedlet som luckrar upp alla knutar som skulle kunde finnas då de spelar an på toner och noter ingen visste fanns, förrän de - lösgjorda - spricker den såriga ytan till ett gammalt minne som i alla år har gjort olidligt ont...

I mångt och mycket handlar det om att ge sig själv en chans, har jag upptäckt hittills i livet. Och chansar var precis det jag hittat och var precis det jag tog. Allt eller inget  - All fuckin`in!!!