I slutändan stod man alltid alena.
Naturligtvis finns det flera sidor av en och samma sak. Likledes går inte heller min väg genom livet utom detta faktum, som det faktiskt är. Det ena skapar det andra och när bollen satts i rullning dras hela ens värld med ner, antingen man vill eller ej.
Som i mitt fall står jag absolut inte enbart för snedsteget att jag drogs in i en värld fylld med droger. Så mycket annat kan också skrivas till handlingarna, allt eftersom tiden har sin gång. Lite av konsten kring detta skrivande bär tydliga spår av detta, där mina behov att avlasta mina samveten tecknar sig allt mer tydlig ju längre resan sträcker sig. Fördelen ligger (alltid) i mina händer, då mina fingrar spelar över tangentbordet. Och mina tankar skär genom berättelsen så som den är från mina minnen.
som jag förklarade i ett tidigare inlägg så handlar det om "ett tredelat perspektiv", vilket i sanning är också det ett faktum. Som jag också sade, så fanns det anledningar att återkomma till vissa punkter. Jag har för avsikt att äntra en annan sida nu, som förvisso är av annan karaktär men lika mycket av samma sak och innehåll.
Det gynnsamma - för egen del - är att genom mina ideer har jag tillstånd att föra farten i berättandet om egen takt och fason. Genom att i lugn mak "föra pennan" som det heter, kan jag avlasta mig själv genom orden. Jag ämnar göra detta, först och främst för att det lättar mina egna tankar och friger de laster jag bär på/har burit på, men också (kanske) till lika stor del ger det mig krafter att veta att andra människor - främmande - som bekanta, kan ta någon form ut av lärdom av det som gått till ide vildaste av makter. För, min historia är på inga sätt och vis någon unik berättelse. Det finns så oändligt många som gått de samma spåren och lika många kommer också att göra det i framtiden. Men om min berättelse kan hjälpa en enda människa på bättre vägar, eller någon anhörig kan få en inblick och på så sätt skänka sin(a) kära ett försprång ur bedrövelsen, ja då är syftet nått till sin fulländning...
Jag är för gammal i dag för att springa i onödan. Jag är för gammal för att gömma mig från mig själv och därigenom försöka vara någons kopia, i hopp om att skapa mig ett eller annat namn i en värld så olik mig själv. Jag är även trött på att ljuga för mig själv och leva i en konstlad frid, på andras villkor än mina egna. Det som har hänt har jag överlevt och kommit starkt tillbaka från och kan i dag tala om det på ett språk som strålar från hjärtats innersta kammare. Jag menar vartenda ord i all världens välmening....
...jag vet inte hur många varv jag gått här inne, på fotbollsplanens inner-plan i den stekheta solen. Timmen mellan tolv och ett förblev alltid en stjärna i ett allt annat än upplyst mörker, en värld i världen där andra regler gällde än överallt annars. Man lär sig på ett finurligt sätt att anpassa sig efter dylika normer och outtalade föreskrifter; oavsett vad som kunde ske, i slutändan stod man alltid alena...
Kommentarer
Trackback
