Lättare sagt än gjort.
På frågan om jag ville resa en anmälan svarade jag nej. "Den som är med på leken får tåla steken...". Sen bad jag dem stänga dörren efter sig...
Strax innan hade biljakten, som pågått i över en timme över halva norrort, slutat med bredsladd på E4:an vid Täby där en tvär-stående radiobil spärrade vägen. Och när bilen kommit till ett stopp vid mitt-räcket hade jag precis hunnit ut och lagt till språng mot närmaste skogsområde. Med pulsen hammrande och hjärtat slammrande i bröstet kunde jag allt mer otydligt urskilja den mängd olika röster som gormade bakom mig. Jag vände mig aldrig om, utan fortsatte endast rakt inåt den mörka skogen som omslöt mig mer och mer. Det tokiga när man är "så på" är, att man kan pressa sig själv över sina normala gränser. Jag sprang allt vad jag orkade och märkte aldrig hur lite luft jag egentligen fick förrän jag hittade ett hus mitt i allt mörker.
Jag famlade längs med väggen och hittade en trappa ner till något källarutrymme och satte mig ner för att försöka lista ut huruvida mina förföljare dunstat. Smärtan i mina luftvägar var olidliga och ett märkligt tryck ekade i öronen. Eftersom jag ingenting såg i det kompakta mörkret kunde jag inte veta, men jag märkte hur min blick tedde sig suddigt... Jag svettades ymnigt trots att det var vinter och bitande kallt. jag måste så småningom ha somnat till, hur skruvat det än måste låta, för jag varken hörde eller märkte hur jag omslutits av en stor mängd poliser. Vad som ytterligare stärker tesen om att jag somnat är, att det jag vaknade av var inte själva poliserna utan den polishund som högg mig i ansiktet. Det var väckarklockan som ringde... Allt var bara kaos, ett omtöcknade kaotiskt ögonblick av den skäraste våld jag utstått kanske någon gång i livet. Minnesbilderna är tydliga som dagen från denna stund och jag såg hur polisen släppte kopplet och lät sin hund bita för att sedan dra den till sig igen, allt mellan fladdrande ficklampskäglor och en groteskt gormande schäferhund. Hundföraren upprepade detta flera gånger vilket föranledde än fler hugg i armarna och axeln, då jag förstod att skydda huvudet efter ett tag. När hunden gjort sitt bar det iväg till polishuset i Åkersberga där ju biljakten började för att sedan föras vidare till Österåker efter att häktningen blivit ett faktum...
Jag har nog alltid varit en "tänkare". En som tycker livet är väl värd att ge en funderare. När man sitter, så ges man en hel del tid till hands där utrymmet finns att boltra sig bland just tankar och funderingar.
Men det är inte alltid så lätt att finna det lugn som behövs alltid, för att kunna utforska sitt inre ideal. Miljön är allt annat än lugn och stillsam när man stoppar in hopvis med aktiva missbrukare i vitt skilda åldrar, totalt olika bakgrundar både kulturellt och socialt - och (inte minst) mentalt. Man kunde förmodligen hittat ett större lugn med en grävling och en tax i städskrubb...
Man lär sig att värdera de små stunderna, tiden då dörrarna låses och tystnaden slutar sig i korridorerna. Allt annat är ett spel i mångt och mycket. Man väljer själv hur man vill eller kan använda sina tankar och funderingar, hur man tar sig an tiden som här inne blir av en karaktär som skiljer sig stort från vad man är van vid - på utsidan.
Man skulle kunna tro att det vore en smal sak att sluta knarka när man sitter inlåst utan kontakter på utsidan. Men saken är den, att det ligger till precis tvärt om: det flödar både av kontakter och droger...
Det krävs mognad att ta avstånd där inne från det man ryckts bort från på utsidan. Hur destruktivt och hårresande ens leverne varit utanför murarna ,så är det ingalunda lättare att avstå bara för att man sitter inlåst. Nej, som sagt - tvärt om...
Väl, det stod ganska tidigt klart för mig att jag inte delade dessa människors syn på vare sig livet i helhet eller tillvaron som sådan. Jag fann snabbt ut att det var nödvändigt att hålla ett avstånd, vilket var mycket lättare sagt än gjort...
Kommentarer
Trackback
