I huvudet på KJELL

Det är så mycket som kan förändra en människa. Lika väl som en framgångsrik individ kan hösta sina medaljer genom livets gång, kan även det rakt motsatta hända - den samma. Ingenting är egentligen givet, har jag fått lära mig. Och den vetskapen vet jag, kan slå på var och varenda människa. Vi är inte gjorda för att hantera allt som korsar vår väg. Tyngderna blir tillslut kort och gott övermännskliga och man knäcks itu - oansätt hur stark man tycker sig vara. Ingen, kan ta allt!
Barndomen spelar naturligtvis roll, till en viss grad. Inte så att man behöver gå hela livet igenom bakom "det falska skyddet" kring en trasig barndom, inte alls. Men om man startar sitt liv på villovägar kan effekterna mycket väl sträcka sig långt upp i åldern, absolut. Nu väljer jag inte att tro detta enbart för att det blev min egen väg utan därför att så är faktiskt fallet.
I princip ingenting i mitt liv hade hänt om inte min barndom varit som den var, så enkelt är det. När jag då redan hamnat i det sneda spåret i min tidiga vuxenålder och fortfarande präglades av än mera död i min närmaste närhet, hade jag inget försvar mot det hårda liv jag gett mig in i. Spiralen var ofrånkomlig och jag föll och föll och jag föll...

Jag föll till den punkt där jag inte längre var kapabel att hejda det (fallet) eller ens ägde viljan och kraften att se mig om efter möjliga vägar ut. Med drogernas inneslutande av mig själv, fann jag inga utkikspunkter att hålla greppet om. Inga alls. Varför skulle jag leva och ha det bra när ingen andra av min egen familj gjorde det? Jag var trots allt i livet fortfarande och hade därför lyckats långt bättre än mina andra (kära), alltså kunde jag tro på denna lögn som drogerna förskönade min personlighet med - till punkt och pricka...

Det jag inte upptäckt i mig själv, eftersom drogerna gjort mig dövhörd för mina inre röster var, att jag aldrig fått ur mig all min sorg. I backspegeln ser jag hur tiden aldrig fanns på min sida och "olyckligheterna" avlöste varandra ideligen, samtidigt som jag redan var djupt försjunken i drogerna. En förödande spiral hade blivit min egen flykt och för varje dag försvann jag än mer från mig själv...
Därför fanns det aldrig någon möjlighet för mig att återvända "hem" till Grimstad där nog ( under den här tiden) många svar till att reda ut min sorg låg.

Så jag började mina egna resor i mig själv i fängelset. Inlåst i cellen kunde jag äntligen (kunde jag känna!) få tid att öppna upp alla dessa sår som, variga och bultande skapat såna spärrar i mitt känsloliv och förståelse för mig själv...
Skulle jag ändå sitta inne kunde jag göra någonting produktivt för mig själv. Mina stunder av ensamhet började jag ägna åt mig själv. Äntligen hade jag hittat tid för min egen sorg...
Långsamt började resan ta sig form...