I huvudet på KJELL

Man måste bryta "förtrollningen" på bästa möjliga sätt, och för det finns det bara ett sätt: att ta sig till helvetet ut ur den här miljön, den som håller på att ta kol på en... Svaret är relativt enkelt.

Det tycks vara ideella förhållanden här inne - i fängelset - för att hinna vänja sina tankar åt det hållet. Att i lugn och ro samla sig och sina ideer om hur, vart och när man borde söka sig åt ett annat håll, stifta sig själv i en annan riktning - livsriktning - och stapla om och reda ut sina moraliska värderingar. Kort och gott handlar det hela om att ta sig upp igen på fötter, vilket man synbarligen inte är, där man vistas inom institutionerna, gång efter gång efter gång...

Emellertid är det aldrig så enkelt som det ser ut att vara. För när allt, precis allting runt omkring en vilar i ruinens aska, finns det sällan någon vilja (förutom illvilja...) att palla med sin egen tafatta och menlösa situation och höja den och sig själv till en helt ny nivå.

Visst, man ser det som är fel - till en viss grad - och vet likaså hur och när man vek bort från sin huvudled, men saknar alltså kraften i både kropp och själ för att vända trenden MED vindarna som någonstans rufsar i en, trots allt.

Det uppstår en ond cirkel som förgör och förtär, och inuti dess mitt finner man sig - döende, som svanen med sina både vingar avbrutna, flytande långsamt runt i det dovt strömmande vattnet... Man ser till sin egen fasa hur man obönhörligt närmar sig forsen där den viker sig över stupet. Det öronbedövande bruset från störtande vatten stjäl allt fokus och man försvinner i fel riktning ideligen, hypnotiserat som av ormens öga...

Kraftansträngningarna som krävs för att bryta sina villrådiga mönster är vid det här laget, långt långt borta allt som oftast...