"Do or die..."
Det förekommer stadigt ett överösande av känslor, som faller till ens fördel, när man ligger i instängda utrymmen och med endast sig själv som sällskap. Visst finns det gemensamma tider där socialisering förekommer, absolut, men det fräser inte över sina bredder med kvalitetstid, precis.
Nej, stunderna som (kan) bär sin vikt i guld och allsköns rikedomar öppnas kring landskapen man hittar inuti sig själv. Sätt till den aspekten finner jag fängelsevistelsernas tid på gränsen till upphöjda i helgedomsenliga, så att säga!
För under debuten, det första omvälvande mötet med murarna från "den andra sidan" var jag förstås knappt hälften av den människan jag i dag är. Som att gå från ett rum belagd i kallaste mörker och in till den upplysta, värmande källa jag förlorat både mitt hopp och min tro på att jag hade inom räckhåll för det liv jag fått. Jag berördes aldrig i hjärtat av den sanningen, förrän jag satt där inspärrad och blev bemött med tystnadens galna gap...
Längre fram än till min egen insida, gick det gudskelov inte att se där och då. Mer eller mindre blind för världen och den omgivning jag omgavs av, fann jag mig inte längre nyttjad (av mig själv) till annat än uppgivenhet, själva sorgens kärna och ett allt mer slumrande, döende hjärta -före detta hjärta, ett mer korrekt ordval. Jag hade dött annars - som människa, om inte jag hamnat där jag hamnade och återigen lärde mig att tänka.. en helhet.
Jag har alltid trott på livet som en sådan - en helhet, men aldrig förstått att jag själv drivit ifrån som jag gjort de sista åren.
Jag behövde strängt taget att vakna, komma till en ny punkt i mig själv - insikt - om hur illa det hade burit i väg. Och jag gjorde det också, med råge!
För nu (då) fanns det inte flera alternativ att handha. Det var tomt på "options". Den hållplatsen stod där plötsligt då allt som från och med nu gällde var; "do or die..."
Nej, stunderna som (kan) bär sin vikt i guld och allsköns rikedomar öppnas kring landskapen man hittar inuti sig själv. Sätt till den aspekten finner jag fängelsevistelsernas tid på gränsen till upphöjda i helgedomsenliga, så att säga!
För under debuten, det första omvälvande mötet med murarna från "den andra sidan" var jag förstås knappt hälften av den människan jag i dag är. Som att gå från ett rum belagd i kallaste mörker och in till den upplysta, värmande källa jag förlorat både mitt hopp och min tro på att jag hade inom räckhåll för det liv jag fått. Jag berördes aldrig i hjärtat av den sanningen, förrän jag satt där inspärrad och blev bemött med tystnadens galna gap...
Längre fram än till min egen insida, gick det gudskelov inte att se där och då. Mer eller mindre blind för världen och den omgivning jag omgavs av, fann jag mig inte längre nyttjad (av mig själv) till annat än uppgivenhet, själva sorgens kärna och ett allt mer slumrande, döende hjärta -före detta hjärta, ett mer korrekt ordval. Jag hade dött annars - som människa, om inte jag hamnat där jag hamnade och återigen lärde mig att tänka.. en helhet.
Jag har alltid trott på livet som en sådan - en helhet, men aldrig förstått att jag själv drivit ifrån som jag gjort de sista åren.
Jag behövde strängt taget att vakna, komma till en ny punkt i mig själv - insikt - om hur illa det hade burit i väg. Och jag gjorde det också, med råge!
För nu (då) fanns det inte flera alternativ att handha. Det var tomt på "options". Den hållplatsen stod där plötsligt då allt som från och med nu gällde var; "do or die..."
Kommentarer
Trackback
