Nästan som i en leksaks storlek!
Att företa resan i sig själv är värt mödan, alla gånger. Möta smärtan som legat kvar sen barnsben och utvecklat infektionerna som fått hela livet att gå mot ovisshet, är det bästa jag gjort för mig själv. I efterhand kan jag med stolthet vända blicken utåt igen och se mig om med nya ögon. Belöningarna haglar numera över mig, rent ut sagt och jag har väl aldrig känt mig starkare än just nu.
Och enkelheten kring företagen fortsätter att förbrylla mig nu, nu när jag agerat ut mina beslut på det sätt jag gjorde.
Det var mina återseenden med det gamla som gjorde hela skillnaden. Det är väl ingen hemlighet vid det här laget. Ända kruxet, nu när jag ju hade modellen klart för mig var, i vilken ordning och vad som stod på tur. Samt att upptäcka huruvida jag kom ihåg de stora avgörande bitarna?
De fulla och hela svaren lär jag nog aldrig upptäcka, utan jag får göra mig känd med de känslor jag får genom färden och avgöra någonstans i mig själv huruvida jag lyft tillräckligt, eller ej. En sak som i alla avseenden stärker mina odds är ju de kvittona jag besitter herreskap över i dag. På alla sätt och vis räcker det för mig. Det jag i dag ser mig själv ha omkring delger mig allt som behövs att veta; att jag slagit in på rättan kurs!
Så jag kommer fortsätta...
Dock kunde jag tyda vissa hinder liggandes i min väg lite längre fram. Dit mitt liv lett mig frammanade inte precis någon gödslad grogrund för mina planer om "den fulländade inre resan". Jag var på det högsta medveten om hur det låg till minuterna efter att jag lämnade fängelset. Ja till och med innan porten slog igen, eller ens hunnit öppnas framför mig!
Så här jag satt nu, fick jag alltså lägga in den aspekten i "den färd-plan" jag tog i användning. Värre var det inte - det var faktiskt illa nog...
Det fungerade inte att fortsätta när jag väl hamnade på utsidan igen, som man kanske skulle tycka. En hel värld kanske skulle tro det, men jag visste bättre. Det var precis just därför jag bedrev detta lilla projekt i mig själv, därför att jag kände mig tvungen att bryta denna cirkeln. Väl, en del av det, i alla fall!
Som det var nu levde jag "två liv"; som i en film på utsidan och levande på insidan.
Jag fattade tycke för det levande på insidan och hade således inga som helst problem med att befinna mig där. I mångt och mycket (ja i stort sätt det hela!) handlade det om regi. Sagan var ju redan berättat och nu gällde det att få i hop delarna, klippningen på bästa möjliga sätt...
I den blektunna, söta haschröken som fyllde cellen såg jag mig stå vid nog en begravning och kände återigen det imploderande trycket i bröstet.
Kapellet var det samma, människorna i stort sätt likadana och sorgen så igenkännande att det gjorde ont i hela mig. Jag försvann ytterligare i min litenhet.
Återigen färdades jag bakåt som i en oändlighet och upptäckte mina glödheta smärtor.
Den här gången var det inte en kista som låg där framför mig, insvept i vackra, sorgliga blommor i fantastiska kreationer - utan två, varav den ena var nästan som i en leksaks storlek...
Kommentarer
Trackback
