Så börjar en verklighet.
Den stora skillnaden, den som jag beskrev tidigare, var som sagt smärtan. Min fars minne var omgärdad av helt andra färger än min mors. Trots alla vakuum min mors minnen skapat, fanns det - finns det! - dimensioner av min egen kärlek till henne, ändå. Upp genom åren har jag lagt ner mycken tid genom att söka förstå hennes situation likaväl som att söka se min egen. Och resultaten jag sitter kvar med är tu delade - till bådas fördel!
En mor och en far vill alltid vara just en mor och en far. Ett sådant faktum kommer man aldrig ifrån...
Men nu går jag händelserna i förväg, det är ganska långt därifrån till hit.
Mina tankar från cellen skiljde sig inte nämnvärt från hur jag resonerade i mitt huvud medan jag fortfarande befann mig i yrvädret kring missbruket. Tendenserna kände jag ju igen från hur stegen tagits in i mitt eget missbruk, så att säga, och genom den inblicken förstod jag - ingalunda godkännande - hur det var möjligt.
Hur en mor, ensamstående sådan, kunde ta till spriten på det sättet hon gjorde med fem barn i åldern 12 till nyfödd, var ett utgångspunkt jag behövde sätta mig in i för att söka mina lösa trådar.
Aldrig, inte ens för en sekund skulle jag komma att "skuldlägga" min mors eller båda mina föräldrars misskötta supande för mina egna missbruks-problem. ALDRIG!
Jag har ju självklart försökt "smutta" på tanken men funnit att den smakat avsevärt mycket bätskare, illa än vad alternativen tycktes göra. Nej, smaken låg i mitt eget beteende, längre bort än så (än till mig själv!) behövde jag aldrig gå. Men jag var tvungen att möta människan i mig själv först, för att överhuvudtaget nå fram.
Och för att nå fram var jag återigen tvungen att gå bakåt...
För de resorna som nu låg framför mig krävdes det mer styrka än vad jag var medveten om till en början. Jag togs på sängen av egen kraft och såg hur jag själv drogs med en smärre depression de dagarna "efter" mina resor bakåt genomfördes. Jag fick erfara hur mycket krafter det verkligen tog att se sig själv på det viset.
Men samtidigt som jag blev mer och mer utmattad så gillade jag effekten det hade på mig och hur oförutsägbara känslorna var som stegrade sig i mig. Jag visste att jag skulle förändras, men visste på samma gång att det inte skulle kunde bli fallet här inne, i fängelset. Jag fick lov att lära mig från scratch att bygga upp mina spillror för ett liv - ett långt liv - efter detta...
Ju närmare jag kom mitt äkta jag insåg jag mer och mer hur illa därhän jag blivit. hur jag sårat mig själv och det liv jag fått till skänks genom att bara fly utan att titta bakåt eller ens tänka på att sänka farten.
perspektiven slog över mig som vågor mot en strand och distansens eminenta och oerhört slagkraftiga ansikte lyste skarpt över mig där jag satt försjunken i tankar, kvällar och nätter igenom.
Med insikterna som följde dök även rädslor upp - en ny, verklig form av rädslor som inte grundade sig på något bryt eller snutjag eller liknande, utan helt enkelt en relativt närliggande rädsla av den typen som slår ner i en som när en präst kommer till dörren med ett dödsbud...
Så börjar en verklighet, om något!
Kommentarer
Trackback
