Så drar man sig bakåt så sakteligen...
Från dagen då min far dog och framåt, framträdde mitt eget liv i ett allt klarare ljus. Mina minnen beträder scenen som i en ny verklighet och jag ser händelserna så mycket tydligare. Det här sammantaget gör att minnet av min mor gör så mycket ondare. Det som styr huvuddragen kring henne är den alkoholism hon utvecklade med järnhånd och det fall hon drog med sig allt ner i. Hennes två sista år i livet från dagen då min far dog till hennes egen i mångt och mycket oundvikliga sådan, är ingenting mindre än ett mycket mörkt och svårt kapitel. Följaktligen också ont att riva upp från tidens sömn...
I det stora hela var min mor "det stora innehållet" kring min uppväxt. Hon tog enormt stort utrymme (mer ville det visa sig med tiden!), fast inte på något fel sätt egentligen - om vi ser bort ifrån drickandet. Hon älskade nog oss barn oerhört men fick nog aldrig tillfällen att visa upp det för världen i den utsträckning hon skulle behövt göra det, då livet även spelade henne ur händerna; hon förlorade ju sin man i ett skede av livet som inte låter sig så lätt förstå. Att stå där själv med fem små barn måste vara en känsla av tung karaktär, vill jag påstå!
Så för min egen del försökte jag främst att förstå min mor istället för att döma ut henne, vilket ville varit den enklare av vägar. Det måste ligga mera tillhörande saken än just en försupen mor i en splittrad familj där barnen redan befann sig vid gryningen i livets villospår...
Jag fick återigen gå till mig själv för att söka rätsida på min syn som hela tiden strävade efter att vrida bilden åt sidan, skruva till mina tycken. Om inte just svaren fanns att nysta upp, så fanns förklaringar att tillgå, det var jag viss om bara jag hann få mig själv i de rätta spåren och med det öppna sinnelaget som skulle krävas.
Den kvällen mindes jag en resa, en resa utöver det vanliga...
Kommentarer
Trackback
