Besvikelsen, så som jag lärt känna den genom livet var lätt att ta i där inne bakom låsta dörrar. Saknad och längtan likaså. Mina aggressioner hade jag sedan en längre tid tillbaka lagt lås på och inte nämnvärt besvärats av på många många år. Mina
"våldsliga sidor" hade dunstat då jag slutade att dricka alkohol för åratal sedan, relativt strax efter det att jag lämnade Norge - för Sverige, 1990.
På något sätt förstod jag redan då, ståendes alldeles i startgropen av mitt kommande stormissbruk av droger, att just alkoholen inte alls skulle inbringa mig några fördelar.
Jag kände mig själv ganska bra redan då och var högst medveten om mina "tendenser" att hamna i bråk stup i kvarten och nådde helt enkelt den punkt då jag gjorde ett val. Låter må hända som ett litet "vuxen poäng", men var inget annat än valet mellan pesten eller koleran, då det enas bortfall gav det andra missbruket acceleration.
Men jag är ändå heligt övertygad om att det gjorde sin nytta för mig, oansätt om jag satt där jag satt - på samhällets botten - men med en gnutta självkänsla intakt, ändå.
Jag kunde vidhålla ett perspektiv, mitt eget livsperspektiv och se hur jag nådde min egen utsträckta hand i min egna.
Som mitt liv blivit, jag hade tagit avstånd från precis allting som förut funnits i min närhet; min familj var död (förutom två främlingar till syskon i ett annat land), mina vänner borta och min sociala grund i spillror sen en lång tid tillbaka, förelåg det nu alla möjligheter i världen att hantera mina trasiga rester.
Om något, så kan man i en isolering tillåtas att vara sig själv, ända ut i fingerspetsarna. Vilket jag också gjorde: Inuti mig själv!
Den nyss beskrivna berättelsen, eller fragmenten av den, var signifikativ för hur stora delar av min uppväxt var. Mörk, dyster och aldrig långt bakom skratten dolde sig en sorts okänd mans dofter, redo att kliva in närhelst min far drog i väg till jobbet. Utan smink var det här en av de finare beskrivningar min mor någonsin förtjänade. Mycket skulle komma, det visste jag och jag var mer redo än någonsin!
Nog var det så, ramlade det ner i mig någon gång i natten i min 12 kvadratare, att det var den odefinierade frustrationen som slagit slint i mig i tidiga år, varför jag slagits så mycket som barn.
Långt långt innan jag själv börjat ens lukta på kapsylerna, slogs jag för jämnan överallt i stan där jag växte upp. Jag var en aggressiv, liten arg sak som aldrig backade för någon eller något, ett beteende jag glömt helt och hållet i den "stora dramaturgin" kring min historia..(vattenglaset).
Knutarna löstes upp mer och mer, märkte jag och de små små nyanserna gav mig efterhand pyttesmå antydningar till hur saker och ting mer eller mindre höll i hop.
Jag fann inga ursäkter eller händelser jag kunde skylla ifrån mig på, det var inte det jag letade efter heller, utan förklaringar på varför det blev som det blev. Varför JAG blev som JAG blev.
Det fanns ingen skuldfråga, vilket underlättade hela mitt sökande till en närmast liknande lycka.
Lycka i den mån att jag visste vad jag sökte och för att äntligen få lugn, ro och tillgång till mig själv på en sådan nivå som krävdes.
Komma vad fan som komma skulle!
Det fanns ju liksom ingenting att förlora. Som jag såg det hade jag redan förlorat. Allt!
Jag satt i fängelset med en rastlös själ svajande lös i kroppen. Ingenting fanns på utsidan som kunde härledas till hemlängtan. Min hemlängtan gömde sig inom mig, så mycket visste jag. Jag visste inte hur den såg ut eller hur jag egentligen såg ut, för den delen heller...
Den totala stillheten som förekommer där inne nattetid drog jag ofta och gärna fördelen av. Drömska ögonblick där jag försjönk i skenet från de orange lamporna som löpte längs staketen som omgärdade kåken, fångade mina moment med kraft, ideligen - och skyndade mina harmonier framåt framåt framåt.
Det var vackert ibland, till tider mycket vackert även. Det perfekta stället för en sådan som jag!
