I huvudet på KJELL

Det mest påtagliga var att jag i en ålder av 11 år överväldigades av en skamlig känsla av att ha en far som dött! Jag förstår det inte helt än (förmodligen gör jag det!) och långt mindre då. Det var som om någonting gick sönder i mig, någonting av essentiell karaktär. Jag tror jag fick svårare att gå rakt...

Mycket var också kopplat till min mor i det läget, av naturliga skäl. Men ett annat moment som nog inte heller skall missas i sammanhanget var det bekymmersamma molnet av vetskap om att nu fanns bara morsan kvar i familjen.

Vi var vid det här laget 5 småbarn, där den äldsta var 13, syrran och vi som var de största visste ju mer eller mindre hur det försiggick när farsan var ute på jobb och morsan styrde själv hemma. Nu var han död och skulle aldrig komma tillbaka... Någonstans, någon oförklarligstans, slog den vissheten hårdare än själva farsans bortgång.

Mina tankar har svävat kring möjligheten huruvida jag i mitt undermedvetna såg mer än vad jag förstod, av det hela? Var det möjligt att man som 11 åring var mer framåtseende än vad man begrep sig på?

Jag tror inte det, inte helt i alla fall. Inte jag. Men kanske min storasyster, vilket det finns anledning till att återkomma till lite längre fram.

Det är också fullt möjligt att mitt livs dåliga mående förstärks radikalt av just det enkla faktum att det var vid den tiden då allting hade sin början, och att det är barnaminnet som upphöjer "hela härligheten" till nivåer av den karaktären.

Jag minns hur tung jag kände mig i kroppen då jag drog in till stan ensam för första gången, i alla fall. Hur skyldig jag kände mig, hur annorlunda jag tyckte mig vara alla andra.

Ingen i mitt umgänge eller bekantskapskrets hade någon familjemedlem som dött. Inte så nära. Jag minns att jag kände det som en svaghet, som om min familj varit av ett sämre virke än alla andras och däri beblandade sig och växte den fram; skamsenheten!

Jag var 11 år då och förstod inte bättre...

En annan känsla som uppenbarat sig under årens spekulationer, var en missförstådd avundsjuka. Ett barns svårtydda och missuppfattade form av avundsjuka. Så skulle det nog också kanske kunde vara. Det var en mycket förvirrande tid och med känslospel jag aldrig förut varit inbunden i och följaktligen inte lärt mig att hantera.

Jag försökte se på mig själv och förstå vad det var jag befann mig i, utan att komma någon vart. Nog behövs det - måhända - tilläggas, att den rådande omgivningen inte heller var fullt ut förberedd på det snabba händelseförloppet. Vi var nog alla en smula tagna på sängen...

För just det här med "avundsjuka" döljer en poäng. Sätt till sammanhanget som här ovan beskrivits i sina tre delar, så upptäckte jag ett igenkännande som följt mig genom åren. Jag lider fortfarande (fast obetydligt idag!) av att hantera mig själv inför nya grupper människor eller människor jag inte sätt på väldigt lång tid. Jag föreställer mig att deras blickar trycker ner mig precis som det gjorde 1980 då min far dog. Det var så det började, det var då jag mötte detta motstånd för allra första gången!

15 år senare ser jag plötsligt klart och tydligt vart de känslorna härstammar ifrån. Jag ser ursprunget lika klart som min egen spegelbild i den blankaste vattenyta.

En frid sänkte sig i min cell den där natten och jag lät ett äkta leende skära genom mitt ansikte när jag lade huvudet mot kudden och försjönk i sömnen trygga famn.

"Det var så här det skulle gå till", minns jag att jag tänkte högt i samma ögonblick jag försvann...