En gång, en framtid att få bli!
Det var stunder som de, då jag beslogs av insikter om mig själv som höll mig uppe i de svåraste av tider. De outtalade målen som låg spridda omkring mig som "stepstones" var mina rättmätiga verktyg, tillsammans med minnet. Ingen kunde ta dem ifrån mig - förutom mig själv... I mycket större utsträckning än vad jag någonsin kunde befara var jag, blev jag, min egen fiende.
"Fler-front systemet" tog ut sin rätt allteftersom jag blev mer bekväm i mig själv. Ett scenario jag inte helt räknat med i stridernas hetta. Jag återfick kontroller jag aldrig haft förut i livet och visste nog inte ens om det förrän jag lät slagsidan sätta stopp för hela tidens nya vändning.
Jag vände blad fastän jag inte hade en aning om det. En fulländad slagsida, om något!
Man lever i dubbla världar där inne, det går inte att bortse ifrån. Har man något sånär koll på de bitar som omger en, så inser man det.
Beslut måste tas på gräsrots nivå (egentligen långt under!) och ens egen roll måste prioriteras, kategoriseras, fås grepp om. Som med allting annat i livet måste man se sin helhet - även där inne...
Beslut måste tas på gräsrots nivå (egentligen långt under!) och ens egen roll måste prioriteras, kategoriseras, fås grepp om. Som med allting annat i livet måste man se sin helhet - även där inne...
Något av det svåraste var att tillåta mig att vara mig själv rättvis.
Ett nytt "fenomen" för min del och för den delen, hela min omgivning - både utanför och innanför. Jag fick anledning att prova på mig själv med nya tidens blåst. Varje dag en ny vind i seglen, fast med ett ända mål i sikte...
Mönstren var återkommande; den bästa tiden för min (inre dialogs) del var alltid från början av frihetsberövandet. Det var då jag - av naturliga skäl - stod som starkast (svagast) i mig själv. Sliten av det hårda köret utanför, trött ända in i själen i princip, och ständigt denna närvarande känslan av uppgivenhet som föds av medvetenheten kring misslyckandet.
Eftersom det hela tiden handlade om att ta tag i min sorg var det sällan några som helst problem att komma i gång. Det ena gav det andra, så att säga och så fort dörren slogs igen bakom mig så öppnades nya åt andra hållet till. Det var så jag fick se det, det var så det fick bli. Allt för att förebygga min "en gång, en framtid att få bli!"
Men vägen var lång, vägen var kantig både i och utanför mig själv...
Ett nytt "fenomen" för min del och för den delen, hela min omgivning - både utanför och innanför. Jag fick anledning att prova på mig själv med nya tidens blåst. Varje dag en ny vind i seglen, fast med ett ända mål i sikte...
Mönstren var återkommande; den bästa tiden för min (inre dialogs) del var alltid från början av frihetsberövandet. Det var då jag - av naturliga skäl - stod som starkast (svagast) i mig själv. Sliten av det hårda köret utanför, trött ända in i själen i princip, och ständigt denna närvarande känslan av uppgivenhet som föds av medvetenheten kring misslyckandet.
Eftersom det hela tiden handlade om att ta tag i min sorg var det sällan några som helst problem att komma i gång. Det ena gav det andra, så att säga och så fort dörren slogs igen bakom mig så öppnades nya åt andra hållet till. Det var så jag fick se det, det var så det fick bli. Allt för att förebygga min "en gång, en framtid att få bli!"
Men vägen var lång, vägen var kantig både i och utanför mig själv...
Kommentarer
Trackback
