Alla vintrars helveten!
Det värsta med min mors död var, att hon drog med sig vår lillasyster Benedicte 5 år gammal, i fallet...
Jag minns händelsen klart som dagen. Jag vaknade på soffan ute i vardagsrummet och fejkade återigen någon sjukdom för att slippa skolan. Jag lyckades och bafann mig inte i bilen då morsan skulle skjutsa Benedicte till dagiset. Först skulle hon dock inom "Öl Jonassen" nere vid bryggan.
Någonstans strax efter hon svängde av huvudleden genom stan och ner mot vattnet gick allt tokigt och hennes epilepsi tok överhanden.
Plattan i mattan, Benedicte i baksätet for de iväg mot vattnet i fullt spätt. Fem hundra meter längre ner, precis vid bryggkanten smashade de in i baken på ett par parkerade bilar, skjöt dem före ut i december vattnet, och de efter.
Båda två omkom den morgonen, 9 december, 1982.
Datumet har präntats in i mitt medvetande av flera orsaker, och inte bara av de mest uppenbara.
Det här markerar även den punkt då mina världar ej längre kunde samsas, samspelen upphörde med tiden och flera parter av mig själv drev lite åt olika håll. Och jag har fortfarande inte samlat samman allt drivved som flackat omkring sen dess.
Att det kom som det kom, hade väl inte förvånat någon, inte de som var bekantade med våran familj, i alla fall. Allra minst för oss som befanns närmast.
Jag talar inte för andra genom de skriverierna jag framför här, utan endast för min egen skull och räkning - därför kan jag säga med handen på hjärtat att, i efterhand ser jag det som den första befrielsen i mitt liv, att min mor dog.
Det var gått så långt att vi var enbart spillror kvar av den familj som engång närde sådan kärlek och lycka. Inom den familjen där mina varmaste minnen (i mitt så långt korta liv) fanns. Tiden jag refererar till er förstås innan farsan dog...
Nu var alltså stunden kommen då vi kvarstod själva, vi fyra barnen. Men som sagt, det som märktes hårdast och som jag ännu ibland kan känna smärtar mig i mitt bröst, var Benedicte som skulle ha skjuts till dagiset den där förbannade morgonen...
Förvirringen var stor, likaså chocken som det med all säkerhet var, att inte veta.
Om skamsenheten dök upp i mitt liv när min far dog, så gjorde den entre på allvar nu. Som en antites, en kontrapunkt brändes mycket sönder i mig den där vintermorgonen för så alltför länge sen...
Det började bli dags att se oss i vitögat!
Jag minns händelsen klart som dagen. Jag vaknade på soffan ute i vardagsrummet och fejkade återigen någon sjukdom för att slippa skolan. Jag lyckades och bafann mig inte i bilen då morsan skulle skjutsa Benedicte till dagiset. Först skulle hon dock inom "Öl Jonassen" nere vid bryggan.
Någonstans strax efter hon svängde av huvudleden genom stan och ner mot vattnet gick allt tokigt och hennes epilepsi tok överhanden.
Plattan i mattan, Benedicte i baksätet for de iväg mot vattnet i fullt spätt. Fem hundra meter längre ner, precis vid bryggkanten smashade de in i baken på ett par parkerade bilar, skjöt dem före ut i december vattnet, och de efter.
Båda två omkom den morgonen, 9 december, 1982.
Datumet har präntats in i mitt medvetande av flera orsaker, och inte bara av de mest uppenbara.
Det här markerar även den punkt då mina världar ej längre kunde samsas, samspelen upphörde med tiden och flera parter av mig själv drev lite åt olika håll. Och jag har fortfarande inte samlat samman allt drivved som flackat omkring sen dess.
Att det kom som det kom, hade väl inte förvånat någon, inte de som var bekantade med våran familj, i alla fall. Allra minst för oss som befanns närmast.
Jag talar inte för andra genom de skriverierna jag framför här, utan endast för min egen skull och räkning - därför kan jag säga med handen på hjärtat att, i efterhand ser jag det som den första befrielsen i mitt liv, att min mor dog.
Det var gått så långt att vi var enbart spillror kvar av den familj som engång närde sådan kärlek och lycka. Inom den familjen där mina varmaste minnen (i mitt så långt korta liv) fanns. Tiden jag refererar till er förstås innan farsan dog...
Nu var alltså stunden kommen då vi kvarstod själva, vi fyra barnen. Men som sagt, det som märktes hårdast och som jag ännu ibland kan känna smärtar mig i mitt bröst, var Benedicte som skulle ha skjuts till dagiset den där förbannade morgonen...
Förvirringen var stor, likaså chocken som det med all säkerhet var, att inte veta.
Om skamsenheten dök upp i mitt liv när min far dog, så gjorde den entre på allvar nu. Som en antites, en kontrapunkt brändes mycket sönder i mig den där vintermorgonen för så alltför länge sen...
Det började bli dags att se oss i vitögat!
Kommentarer
Trackback
