En början tar sin början...
Det gäller att kunna ta steget in för att ta sig ut. Det är inga konstigheter med det - om man i efterhand begrundar läget så som det var under de "gångna gråa åren". Men så är det ju också alltid, när man tar ett kliv åt sidan och låter sig sköljas av de rätta svaren.
Men även den långa resan börjar med det första steget!
När man sätts i arresten efter ett virvlande rush i missbrukets tidlösa årstider, där dygnets alla timmar inte stöds av något utgångspunkt, kan man inte undvika sensationen av det fulländade kaoset som stryker en medhårs. Den fullständiga temposänkningen som slår i en som ett pansar-skott, ger den spontana effekten att sömnen slår ut den mest kräverande påverkan av vilka droger det än måtte vara tal om. Man drösar in i ett svallande stadie av mörker och känslolös vila... för ett tag.
Inte förrän häktningen börjar kroppen anta sin mer bekanta andning, känns det som och antydan till att man är en människa börjar erinra sig, främst på natten.
Jag lärde mig snabbt det nya rutinspelet som lades framför mig där inne och började småningom anamma dess tider till min egen fördel.
Som jag sagt vid tidigare inlägg så började genast processandet vid denna tidpunkt. Processar jag bär glittret från än i dag!
Jag började "ta i" min egen historia där inne, den jag sprungit ifrån under alldeles för många år.
Naturligtvis hade jag hela tiden varit fullständigt medveten om den - min familjs historia, och sedan min roll i hela faderullan. Men jag hade inget genomgripande inblick i hur jag själv påverkats av det hela, därför att jag aldrig tog mig den behövande tiden som krävdes.
Till en viss del, sure men inte den fulla överblick. Hade jag haft det hade jag inte suttit där jag nu satt, så mycket var jag klar över och genom att suga in den enklaste av insikter, började min "uppnöstning av trådar".
Utan att veta vare sig mål eller medel for jag bakåt i mig själv. Vad jag sökte, letade efter hade jag ingen egentlig aning om - gjorde jag det, så ville ju inga problem funnits...
Så jag lät mig ledas genom minnesbilder tillbaka till tider då allt såg annorlunda ut - väldigt annorlunda, till och med. Jag fick dra mig tillbaka till tiderna innan allting vändes upp och ner i min tillvaro, tills innan min far drog sitt sista strå till stacken och försvann från vår sida för alltid. Jag fick genuppleva alla helveters eldar ännu en gång. fast den här gången mera som en bedövad åskådare, sittandes på första parkett...
Men jag var inte på det klara ännu, hur jag skulle gå till väga när jag väl stod där med mössan i handen, böjd inför mig själv och det jag sprungit ifrån under alla dessa år av brinnande längtan, saknad och illa dold förlust...
Kommentarer
Trackback
