I huvudet på KJELL

För min del tog jag det som en sorts friskhets-tecken att skapa scenarion om " hur det kunde varit om inte..." Det var inget jag lade någon vikt vid, jag var skarpt medveten om det oväsentliga i ett sådant teatraliskt beteende, men kunde inte låta bli. Ett sätt att överleva, antog jag.

Men det var ändå de verkliga upplevelserna som stod sig högst.

Mina minnen svämmade över mig från tiden då alla vi barn sprang runt på övervåningen i huset i Grimstad. Benedictes ljuva leende och skarpa utseende (hon var skrämmande lik Hilde!) och mörka hår som fladdrade då hon snabb som vinden forcerade trappan upp från entren och upp till vardagsrummet. Ingenting mindre än en vind!

Nära inpå Benedictes minne vilade en potent frustration, kom det för mig relativt snart. Det var så länge sedan hennes bortgång och hennes tid ibland oss så alltför kort.

Det som främst stod sig ut var hennes vindsnabbhet, glada skratt och en ramsa vi hade oändligt roligt av: "Tisbäshtissbäsj - Bäsjtissbäsjtiss!" Inte lätt för den utomstående att ta till sig, men den fick oss att vika oss av skratt den gång. Lite enkel, barnslig kiss-och-bajs humor utförd av barn som vi var själva. Jag mindes det som om det varit i går och minnet väckte en stormande frid inom mig.

Jag såg mig själv som ett stenansikte när jag lät mig betas av saknaden efter henne och alla de år vi mist tillsammans, hennes berövade liv som jag tyckte det var och alla möjligheter hon aldrig fick.

Det gjorde mig liten inombords att se Benedicte för mitt inre öga, av att veta vad hon fick uppleva under sin korta tid här på jorden.

Mycket samlades i det farvattnet, mycket jag inte helt var karl för att ta upp vid första anblicken. Processens storlek vällde nog engång över mig och fick mig att tappa luften...

Som alltid, efterhandsklokheten som bultade på dörren och krävde att få komma in, ge mig av sin ångerfullhet, sin förtvivlan, sin klarsynthet. Och som jag tidigare sagt så befann jag mig på ett ställe där jag kunde tillåta mig att "få mig själv rensad" genom att bli hängiven uppgiften.

Jag mådde dåligt, men på ett sätt som var mig tilltalande, gynnsam, befriande. Det var i dessa krokar jag lärde mig att anpassa den sorg jag upplevde och dess mående som följde med, efter mitt eget liv och för nu - leverne. Detta mynnade ut i en vänskap. Aldrig förr hade jag upplevd en sådan nyans i mina sinnen då jag kunde se mina livs alla förluster och traumatiska skeenden på ett sätt som gav mig värme och till stor stor del även glädje!

Glädjen var naturligtvis att äntligen kunde få ta del av allt som gjort (eller som borde) ont.

Insikten kom således och jag kunde sluta springa, jag behövde inte längre vara rädd för att min forntid skulle hinna i fatt mig; jag gick den själv i möte...