I huvudet på KJELL

Det finns fler sidor att ta i betraktning rörande händelsen. Det ena är det faktum att min mor sen en tid före händelsen hade utvecklat epilepsi (förmodligen i anknytning till sitt ihärdiga supande!) och fick sina anfall med ganska jämna mellanrum. Den senaste tiden innan olyckan kom de oftare och oftare, vilket alla vi barn fick erfara till vår största förfäran. Jag själv upplevde det vid två, kanske tre tillfällen och varje gång skrämde det nästan vettet ur mig.

Det kom alltid helt utan förvarning. Ett läte som av något invärtes, ihåligt skrik trängde sig fram samtidigt som hennes ögon rullade bakåt och hennes kropp stelnade till som en pinne. Varenda muskel från topp till tå var spänd som en fjäder när hon, från vilken position hon än hade, ramlade raklång till golvet med ett brak. Sakningarna var så våldsamma! Satt hon i stolen då anfallet slog till hamnade hon till slut på golvet av de skakningar hon hade.

Liggandes på golvet skakade hon så våldsamt och lät som något infångat vilt djur, medan vitt skum bubblade från hennes mun. Endast hennes ögonvitor syntes...

Hennes anfall höll nog på i två till fyra minuter, vilket naturligtvis var skräckinjagande för oss barn som lamslagna stod bredvid och bevittnade vår mor utstå allt det här. Efteråt, satt hon bara där förvirrad och blodig kring munnen efter att ha bitit sig själv i munnen medan hon undrade vem vi var, vem hon var, var hon var...

Jag vet att alla vi barn vid flera tillfällen fanns med henne då hon gick igenom dessa epileptiska anfallen. Ibland ensamma och ibland tillsammans med någon av oss andra och varje gång (minns jag för egen del) översvämmades jag av den mest bisarra och iskalla fruktan.
Jag tror aldrig jag någonsin upplevt rädsla på den nivån som när jag befann mig ensam med min mor då detta hände!

Därför sticker det än mer i mig att veta att Benedictes sista minut i livet blev på det sättet det blev... svårt att hitta orden för slikt...
Bättre att hitta känslan, tyckte jag...
Inga större problem att göra så, frågan var därefter vad jag skulle göra med den? Det bhövdes således en strategi för det åtagandet, en tyst överenskommelse med mig själv, en inre förståelse.
Vägen var lång, vägen var svår, gjorde ont och fylld av gammal smärta. Förövrigt just den smärtan jag sprungit så duktigt i från.
Jag behövde mörker, fann jag ut. Så jag släckte ner i min cell och lät endast utomhusbelysningen skölja in genom fönstret för att ge mig det lugn som fordrades. Det välbekanta och fromma oranga ljuset fyllde den gråa cellen och persiennernas räfflor skrev sina tecken över mig, väggen och golvet. Jag lutade mig tillbaka i sängen, blundad och drog i väg...