In so many ways I had It coming.
Skulle jag fått möjligheten att förändra någonting i mitt liv skulle jag tagit klivet tillbaka till från dagen då hon ringde mig och berättade om sin sjukdom. Jag blev tagen alldeles på sängen av livet självt (återigen!) och ser nu i backspegeln hur det "nyhetens behag" eldade på mitt redan "fritt fallande missbruk!" - utan att sträcka ut den hand som behövdes...
När jag såg mig själv i fönsterspegeln i min fängelsecell med endast natten som ljus stelnade min blick i mina egna ögon då mina tankar snärtade vid Hilde. Till och med efter så många år kände jag hur det hugg till i hela min diafragma och även hur mycket tyngre det blev att andas. Mitt samvete föll över mig (gör det fortfarande emellanåt) likt ett stenblock avsedd för att krossa.
Jag formligen kände fysiskt hur mina ansiktsdrag bleknade och såg dem göra så där i nattens fönster-spegel. Ett ultrapotent illamående snek sig i mig, över mig, genom mig då jag inte ens kunde besvara min egen ögonkontakt. Jag blev emellanåt tvungen att låta mina andetag ljuda högljutt för att kunda syresätta mina lungor utan att det skulle göra (för) ont dem. Det gjorde det ändå...
Jag förstod att det stod mycket på spel inom mig när det kom till min stora syster, det var stor rörelse i kroppen av obearbetade känslor. Jag insåg (ibland) vidden av det arbetet som låg framför mig och allt låg gömd inuti.
För vid tillfället var jag inte ens tillnärmelsevis hel i mig själv. Jag behövde inte ha det konstaterat från någon eller något, det visste jag sedan långt tillbaka. En av "fördelarna" med att fly in i drogernas världsalt var ju att där kunde man (i lugn och ro) tillåtas vara just det. Man var ju inte ensam i det, precis...
Men priset skulle stå sig förfärligt dyrt i betalning när räkenskapens klocka slog sin fulla timme.
In so many ways I had It coming for me!
Det mentala hantverket tog sin riktiga början...
Kommentarer
Trackback
