I huvudet på KJELL

Så klart var själva minnesbilenheterna från Benedictes liv i rörelse betydligt mindre och svårfångade än de flesta andras. Hon gick bort ung och även jag var ung under den tiden vilket försvårar hanteringen avsevärt. Det blev mestadels inskjutande frekvenser av glimtar som dök upp likt stjärnskott. Inte alls i den utsträckningen jag med största sannolikhet skulle vilja haft att röra mig med.
I tillägg gynnade inte mitt hittintills leverne saken någonting heller, men det kunde jag inte ta större hänsyn till. Vissa saker bara var som de var; de döda måste förbli döda liksom mitt liv måste förbli upplevd - på mitt sätt.
Sammanfattningsvis gav det mig åtminstone ett visst lugn att veta att Benedictes upplevelser senare i livet inte stod till hennes förfogande. Det låter ohyggligt och kvasst, men känslan dominerar mina minnen från livet så som det blev. Tanken på att ännu ett älskat syskon skulle gå avgrunden i mötes skärer sitt djup i mig, om så endast som i ett antagande.
Förutsättningarna sjönk dramatiskt efterhand som min fars begravning fick vatten mellan sig och oss och kanske den mest diffusa och kaotiska tiden i mitt (vårat) liv tog till.
Det vilar en evig markering kring kvällen då jag såg med förfäran hur min mor låg på golvet skrikandes och gormandes i chock efter farsans dödsbud, ungefär som när korken på champisflaskan tar sats och flyger genom rummet, slår i taket, i en stol, golvet och slutligen landar på diskbänken medan innehållet sprutar ut i vildsint raseri. Doften av alkohol skulle inte försvinna ur livet på många många år ännu...
Det var kring den här tiden allt inom mig förmodligen stannade till. Jag slutade växa. Nog har jag varit rädd sedan dess, det är jag övertygad om. Som barn fastnade jag i nätet som lades ut just då. Jag befann mig i ett drivnät som långsamt fördes ut  mot det stora blå med strömmarna som regerade livets hav.
Stum av sorgens slör gick jag upplevelserna i möte, som innesluten i det vakuum som tecknar efterdyningarna av en dynamits knall. Paralyserad...
...gick jag in i nästa fas...
...att kunna "rida ut stormarna" med tidens hjälp var ett läroverk jag lärde mig redan som väldigt ung. Det har varit till stöd, kunde jag nu se, i många kommande situationer i livet. Inte minst när jag nu satt inlåst, jonglerande med tankar och supte i mig det tungt liggande dammet som lättade från deras ytor när de gavs luft.
Det jag såg närma sig mig var den här gången min stora syster som jag under största delen av mitt liv befunnit mig i skuggan av. På många sätt står hon för helheten i mig. Början och slutet på alltet.
Hennes dödsbud kom på inga sätt och vis som någon överraskning, men delade mig likafullt i ytterligare bitar. När hon ringde mig och talade om för mig att hon hade utvecklat AIDS frös min värld fast som i ett berg...