Förstenad.
Jag vet inte varför jag gjorde det "udda", det som inte var det som förväntades av mig? Jag skall låta det vara helt osagt om jag ens avsågs veta vad folk hade för krav på en sådan som mig...
Det var sen länge, nu varit "vridet i min föreställningsvärld". Mina förväntningars yttersta punkter kunde jag numera jämföra med måleriet som utsatts för hårt pisklande regn och vars färger och konturer - skapande målning, smetats ut över sin numera sörgiga yta.
När jag minns min stora syster Hilde beveks jag av stora skillnader inom ramen för olika sorters värme, kärlek och förståelse.
Det var sen länge, nu varit "vridet i min föreställningsvärld". Mina förväntningars yttersta punkter kunde jag numera jämföra med måleriet som utsatts för hårt pisklande regn och vars färger och konturer - skapande målning, smetats ut över sin numera sörgiga yta.
När jag minns min stora syster Hilde beveks jag av stora skillnader inom ramen för olika sorters värme, kärlek och förståelse.
Förståelsen är måhända den som förbryllar mig allra mest, då jag på så många sätt egentligen aldrig velat förstå vissa delar av henne och det korta liv hon fick erfara (I dag, då mitt eget passerat hennes livslängd med 14 år eller så, skapar jag fortfarande ny sorg genom den sorg hon ger - eller jag tar...).
En ytterst svårartad form av kärlek. Inte av ondo, utan på en nivå jag har svårt att nå upp till, (hade svårt att nå upp till!) i den utsträckning jag till mitt fullo ville.
Hilde flyttade tidigt till Danmark och jag senare till Sverige. Vi skapade ett gap oss emellan och lät våra liv fortlöpa på var vår kant.
Åren gröpte ur mig själv, kan jag minnas känslan av nu och som sagt förut så befann jag mig i mitt livs fall från den stjärna jag levt på under avgörande år. Jag märkte aldrig att den dog, stjärnan alltså, och vaknade inte förrän telefonen ringde och krakelerade kvällen som förändrade resten av det liv jag blivit bekant med som mitt eget... Jag var helt ovetande om att man kunde dö upp till flera gånger!
Till en början tycktes jag mig känna hur min själ liksom förstenades.
Hilde flyttade tidigt till Danmark och jag senare till Sverige. Vi skapade ett gap oss emellan och lät våra liv fortlöpa på var vår kant.
Åren gröpte ur mig själv, kan jag minnas känslan av nu och som sagt förut så befann jag mig i mitt livs fall från den stjärna jag levt på under avgörande år. Jag märkte aldrig att den dog, stjärnan alltså, och vaknade inte förrän telefonen ringde och krakelerade kvällen som förändrade resten av det liv jag blivit bekant med som mitt eget... Jag var helt ovetande om att man kunde dö upp till flera gånger!
Till en början tycktes jag mig känna hur min själ liksom förstenades.
Allteftersom livet fortskred kände jag hur den gjorde så. Skratten och glädjen i livet (det ringa som fortfarande fanns kvar!) började utebli allt mer och inte förrän långt i efterhand märkte jag, uppdagade jag hur min egen skuld i det hela översteg allt.
Det var mina egna val som gett mig själv de dödstötar som jag såg sänka mig. Jag försvann inåt, bortom min egen räddning...
Det var mina egna val som gett mig själv de dödstötar som jag såg sänka mig. Jag försvann inåt, bortom min egen räddning...
Jag tittade bort, över, blundade - medan alltet skrek vildsint i mitt hjärta - skrik som aldrig trängde genom den förstenade själens berg. Jag var redan död...
Samtidigt rann Hildes liv alla ur händerna, framför någon annans; hennes egna...
Samtidigt rann Hildes liv alla ur händerna, framför någon annans; hennes egna...
För första gången i livet - på riktigt - blev jag varse hur avtrubbat jag blivit. Att uppväxtens "alla turer" inte alls varit något bistånd var jag fullt på det klara med relativt tidigt, men alltså aldrig "i praktiken" märkt av dem som nu.
Jag kände inte längre den närheten till Hilde som jag borde gjort.
Vi hade varit åtskilda i alldeles för många år - och blivit splittrade i på tok för unga. Jag var lamslagen men kunde fortfarande gå. Jag levde men kände ingenting...
Ett gigantiskt mörker vek ut sig i mig och alla "mina körers röster" skrek åt mig att förtränga henne, min familj, alla omkring mig ännu mer.
De lyckades också, rösterna, att göra sig hörda - för nu satt jag här flera år senare med djupt försjunken min och drog långsamt upp mitt trasiga nät för att försöka reparera det efter bästa förmåga.
Det hade gått långt och det hade gått länge. Och det skulle visa sig graverande vanskligt att hitta takten till min bortsvunna, älskade syster...
Kommentarer
Trackback
