I huvudet på KJELL

Det märks tydligt hur svårighetsgraden radikalt höjs när jag nu återigen besöker den här perioden av mitt liv. Även långt efter att hon gått bort känner jag hur jag ständigt försöker röra mig avigt bort från de fakta som föreligger kring Hildes sista levande minnen. Ytterligare beklämmande är det att jag i dag kan tänka klart vilket jag inte var i stånd att göra då, utan jag hittade därigenom fullgoda tillfällen att elda på mitt missbruk ännu mera ( som om det verkligen behövdes?). På så vis tog mitt eget missbruk steget upp till nya höjder och alla remmar släpptes lösa och jag flög fritt i väg mot min egen undergång.

Men Hilde var så mycket starkare än mig på alla sätt och vis. Bevis på det finns överallt omkring mig och i mig fortfarande till denna dag då hon trots allt tände en gnista som brinner ännu.

Trots mitt eldiga missbruk under tiden och dess eskalerande fångade hon en obruten känsla i mig som hon bevarade, slog in i ett säkert fodral. Det var hon som skapade den sista avgörande kontakten oss emellan, den som fortgår genom dessa ord, om än mycket svåra ord. Hon vägrar fortfarande ge släpp vilket ytterligare glädjer mig oerhört!

Ibland kan jag få för mig att hon var betydligt mer framförsynt än vad jag någonsin kan få för mig att förstå. Allt jag kan göra är att försöka - åtminstone...

Jag minns hur Hilde förändrades genom det sättet hon var på efter att hon meddelade mig om sin sjukdom. Som bortblåst var den hårda, stentuffa tjejen som aldrig backade för något. Hennes tonfall hade blivit så mycket mer rund i kanterna så att det nästan kändes overkligt att prata med henne. Overkligt var det på andra sätt också i och för sig, eftersom vi nu började tala med varandra per telefon för första gången på flera år.

Vi hade mötts lite hastigt under dag då morfars begravning ägde rum tre års tid innan, men förutom det var vi spridda för allas vindar båda två.

Men nu var alltså linjen öppnad igen - och hon hördes så liten ut...

Det skrämde faktiskt vettet ur mig.

Inombords vek jag ner mig för stundens allvar. Den rädsla som uppstod avskärmade mig till mitt eget försvar och jag kunde formligen märka hur jag avskalades lager för lager känslomässigt. Fast gentemot Hilde, där i telefonen öppnade vi en ny nivå för varandra, en nivå vi aldrig varit på förut, en öppenhet som fram till då varit oss likt en främmande fågel...

Det fanns ingenting egentligt i mitt liv just då, än hennes telefonsamtal från Danmark. De kom varje dag från henne och lika mycket dagligen från mig. Resterande tid på dygnet var ett tomrum där jag stängde av mig själv och gled i väg i natten. Jag kände mig som en salt-sten, planterad i död jord...

Och allt drev i väg genom tiden...