Om sanningen skall närmas ens det minste lilla...
Jag har ofta fört diskussioner med folk om huruvida det är "bättre" att bli förberedd för någon näras dödsfall än om olyckan är framme och någon plötsligt rivs bort. Jag har ju upplevt båda två scenariona och borde väl veta, så att säga. Men faktum är att jag kan inte lägga ner min röst på någondera. Båda är så fruktansvärda i sin skära närvaro och båda förde (med mig i alla fall) med sig ohyggligheter som sopade undan mina fotfästen, på sina olika sätt.
När det kommer till livets basala existens så är vi nog inget annat än en bräcklig liten människa, hur mycket vi än skulle vilja vara annorlunda.
Sorgen upplever vi alla, vi bara ikläder oss den på lite olika sätt. Därför blir allas historia så oerhört intressant, om ni frågar vad jag tycker. En människas upplevelser skiljer sig från alla andras och här gömmer det sig en skatt i varenda människas liv att berika sin egen själ med. Kanske det mest värdefulla vi har; vår egen historia!
Med den kan vi välja våra steg och tillvägagångssätt. Genom den kan vi få grepp om vem vi är, vad vi är, lära oss själv hur vi är. Den kraften den skänker måste på inga sätt underskattas. Den bär uppe så mycket mer än vi någonsin kan förstå. Eller kan man?
Att uppleva sorgekapitel tror jag är nära människans essentiella närvaro. På samma våglängd som sin motsvarighet på motsatta sidan spektret; glädjen.
På likadana villkor bär vi dess arv i våra hjärtan och är, och kommer alltid att vara den mest naturliga del av oss.
Vi föds genom glädje och möter döden kring sorgens sång. Varför är det då så ofantligt svårt för så många att hantera den - sorgen, alltså?
Lika normalt och vanligt som det rullande hjulet, nej faktiskt evigheter innan hjulets tillkomst, vandrade människor hädan efter ett fullgjort liv på jorden. Enda sedan den första skapelsen tog sin form. Ändå går vi i stort sätt under än i dag... Märkligt att det skall vara så, egentligen. Men också bra, på många sätt.
För det handlar inte om att vi skall lära oss som människor att tackla sorg på ett sätt som utplånar känslan, det kan jag aldrig tro. Nej, nog är det så att vi skall lära oss att känna sorg så som den i verkligheten är - en bestående del av oss...
Det är här jag kan uppleva mina brister i ett något större omfång än vad som önskvärt är, förmågan att känna igen sorgens helhet.
Som modern människa kanske det har blivit aningen "missvisande" att närvara vid stor sorg, om man kan uttrycka det på ett sådant vis, för när man står där med kritan i hand så är väl sorgen ingenting annat än den mest egocentriska känslan vi människor kan uppleva?
För var kommer tårarna från - eller av, om inte ekot från sin egen själ som blivit lämnat kvar efter att någon kär gått vidare i livet?
Den vägen skall vi alla vandra, det finns "inprogrammerat" i var och en av oss och vi vet detta i våra hjärtan. När den närmaste i våra liv får sin möjlighet besannats och vandrar hädan så borde det väl inte vara fråga om annat än festlighet, anledning att fira... en celebration av livet självt?
Men som människa är vi nog inte så välutvecklade som vi kanske skulle önskat och långt mindre tro eller hoppats på. Jag tror inte ens vi förstår hälften av det vi är till här för, om sanningen kan närmas ens det minsta lilla...
Kommentarer
Trackback
