Allt har ett syfte.
Jag fick småningom möjligheter att försöka företa min inre resa på utsidan murarna. Det blev inte lika framgångsrikt. Inte alls, faktiskt...
Som det ofta blir så glöms alla löften, all motivation, inspiration, vilja och lust att starta om i ett bättre liv och leverne innan de första tio eller så stegen hunnits gå efter muck. Ett fasansfullt scenario som många som blivit frigivna har erfarit, så även jag.
Långt ifrån redo hade jag även lagt bort de fruktsamma tankarna kring min barndom och uppväxt. Dit jag nu var på väg fanns ingen plats för den slags tankar och funderingar.
Automatiskt gick jag in i "den andra Kjelle" redan långt innan jag stod vid grindens hårda järn och sparkade grus medans porten långsamt gled upp med sitt metalliska gnissel. Det går inte att förklara bättre än "Dr.Jekyll och Mr.Hide-liknande yttre..."
Det behövdes också, ett avståndstagande, en pausering från livet kring de mina innersta tankar och funderingar. Vistelserna tog hårt på krafter både fysisk och psykisk (inte så att jag hamnade i obalans på något sätt, utan mer som om det mentala dränerade min förmåga att upprätthålla fokus).
Allt har ett syfte, är en del av mina rader av livsmotton. Så också det som nu stod för dörren och likaledes en stor del i hela min resa.
Det jag nu stegade ut till, denna oromantiska, mörklagda värld av missbruk och kriminella var nog ingenting annat än det nödvändiga för att uppnå det högre syftet jag strevade efter; att nå fram i mig själv. Jag var ju en del av etablissemanget, det kom jag ju inte ifrån - fortfarande, i alla fall, och gick den vägen jag kunde.
Genom att låta mig vila från de tankespelen jag börjat bränna så starkt för inne, tänjde jag gränserna för mitt inre jag än mer i den stundande fortsättningen, den jag någonstans visste med stor säkerhet skulle komma att stå för dörren om inte allt för länge. Som det såg ut numera ( i min bearbetning) såg det inte så bekymmersamt ut att behöva tillbringa ytterligare tid bakom låsta dörrar. Snarare tvärtom hade jag nu hittat en linje jag kunde dra fördelar ut av och kanske - på sikt - ta del av "den större lösningen!"
För min syn på livet och tiden det kretsade i hade ändrat skepnad. Jag var inte längre en vålnad som svepande i cirklar väntade på att fullgöra mitt timglas. Det fanns en agenda även för mig.
Jag kände efter och märkte hur mina fötter återigen (det var länge sen nu) tog mark och hur jag sakteligen återfick min försvunna balans. Och med den även viljan att kanske vilja fortsätta att skapa ett eget liv.
Stora händelser och intryck för en knarkare som strövade storstadens mörka nätter efter "a break of dawn" och en plats att hela sin sargade och bortvittnande själ. För själ var precis vad det handlade om; att hitta min själ!
Som det ofta blir så glöms alla löften, all motivation, inspiration, vilja och lust att starta om i ett bättre liv och leverne innan de första tio eller så stegen hunnits gå efter muck. Ett fasansfullt scenario som många som blivit frigivna har erfarit, så även jag.
Långt ifrån redo hade jag även lagt bort de fruktsamma tankarna kring min barndom och uppväxt. Dit jag nu var på väg fanns ingen plats för den slags tankar och funderingar.
Automatiskt gick jag in i "den andra Kjelle" redan långt innan jag stod vid grindens hårda järn och sparkade grus medans porten långsamt gled upp med sitt metalliska gnissel. Det går inte att förklara bättre än "Dr.Jekyll och Mr.Hide-liknande yttre..."
Det behövdes också, ett avståndstagande, en pausering från livet kring de mina innersta tankar och funderingar. Vistelserna tog hårt på krafter både fysisk och psykisk (inte så att jag hamnade i obalans på något sätt, utan mer som om det mentala dränerade min förmåga att upprätthålla fokus).
Allt har ett syfte, är en del av mina rader av livsmotton. Så också det som nu stod för dörren och likaledes en stor del i hela min resa.
Det jag nu stegade ut till, denna oromantiska, mörklagda värld av missbruk och kriminella var nog ingenting annat än det nödvändiga för att uppnå det högre syftet jag strevade efter; att nå fram i mig själv. Jag var ju en del av etablissemanget, det kom jag ju inte ifrån - fortfarande, i alla fall, och gick den vägen jag kunde.
Genom att låta mig vila från de tankespelen jag börjat bränna så starkt för inne, tänjde jag gränserna för mitt inre jag än mer i den stundande fortsättningen, den jag någonstans visste med stor säkerhet skulle komma att stå för dörren om inte allt för länge. Som det såg ut numera ( i min bearbetning) såg det inte så bekymmersamt ut att behöva tillbringa ytterligare tid bakom låsta dörrar. Snarare tvärtom hade jag nu hittat en linje jag kunde dra fördelar ut av och kanske - på sikt - ta del av "den större lösningen!"
För min syn på livet och tiden det kretsade i hade ändrat skepnad. Jag var inte längre en vålnad som svepande i cirklar väntade på att fullgöra mitt timglas. Det fanns en agenda även för mig.
Jag kände efter och märkte hur mina fötter återigen (det var länge sen nu) tog mark och hur jag sakteligen återfick min försvunna balans. Och med den även viljan att kanske vilja fortsätta att skapa ett eget liv.
Stora händelser och intryck för en knarkare som strövade storstadens mörka nätter efter "a break of dawn" och en plats att hela sin sargade och bortvittnande själ. För själ var precis vad det handlade om; att hitta min själ!
Kommentarer
Trackback
