I huvudet på KJELL

Jag genupplevde stunder vars ljus i mig svalnat med tiden. I flytande, svepande rörelser - återigen drömlika - besökte jag ständigt platser från min barndomstid.

Allt det vackra, fagra, lekfulla och roliga märkte jag var mina första anhalter på resan. Utan omsvep eller andre "problematiska" sidor, fann jag med lätthet fram till gluggar av värme och kärlek, skratt och alla möjliga nöjen. Det fanns gott om sådana, faktiskt, vilket även det slog mig med stor häpnad. I min egen uppfattning hade jag fått för mig att så absolut inte varit fallet och att orsaken till min vägran "att lyfta på min barndoms lock", varit just avsaknaden av detta. Det första som slog mig var hur fel jag haft, och en stund gladdes jag stort av detta. Men samtidigt visste jag att det inte var här mitt sökande varit ämnat. Hur trivsamt det än var.

Men det var oansätt oerhört behövligt att få klart för mig alla aspekter och inte bara enskilda, vinklade bilder.

Samtidigt uppstod ett problem. Jag förstod att jag hamnade lite i kollisionskurs med mig själv, då jag inte hade lätt för att separera målen med de medel jag använde. Jag var ju på många - om inte alla - sätt ovan vid den här sortens sökande jag påbörjat, och levde i ett leverne besudlat med missbruk. Därför upplevde jag svårigheter med att sära på nödvändigheterna.

Effekterna blev istället smått kaotiska och svårtydda när jag i sena timmar, långt efter mörkrets utbrott försökte hämta mig efter dessa "besök" långt tillbaka i tiden. Det blev påtagligt att gamla sår revs upp och att jag istället för att vårda dem ytterligare, lämnade dem fortsatt blödande när jag själv drog vidare... det blev mer slitsamt än trivsamt till en början, även om jag nog också ägde behov av alla möjliga inslag.

Det gällde alltså att kanalisera känslosvallet som blev ofrånkomligt på ett strategiskt rätt sätt, för att använda en något stel term i sammanhanget, om jag själv skulle få bästa möjliga utbyte av min resa...