Som fritt flytande syra i mina ådror...
Men ingenting kom av sig själv. Inte till en början, i alla fall. Det krävdes av en att stabiliseras, en tempo-växling. För kontrasterna skar sig självklart fatalt mellan utsidan och insidan. Jag har den fullaste förståelse för alla dem som inte klarar av att hantera den situationen som uppstår när man blir inlåst utan förvarning. Det krävs så klart vana, träning hur bedrövligt det än måste vara.
För mitt vidkommande hade jag målet klart framför mig och jag använde mitt frihetsberövande som medel. Så enkelt var det!
Och enkelt var just vad jag ville göra det till.
Mitt liv hade blivit så komplicerat, alldeles för komplicerat för att jag kunde fungera i det. Jag var trött på att skjuta mig själv åt sidan, less på att sitta i baksätet och att inte ge styrning åt mitt eget färdmedel, vilket förmodligen var den effekt jag tog del av numera.
Häktets kala och enfärgade väggar, tak och golv drog jag fördelen av genom att låta dem även blank-ställa mina tankar från yttre påverkan. Jag kom ingenstans förutom tre lika långa metrar åt vardera hållen. Jag kunde välja mellan att stirra tomt in i en kvalmgrön betong vägg och räkna sekunder eller jag kunde öppna mina dörrar i mig själv och återuppta de spåren jag lämnade tidigare.
Valet var lika enkelt som självklart så det var bara att kavla upp ärmarna och glädjas åt den friheten jag här och nu kunde åtnjuta...
Allt har sin tid i livet, alla följer vi de mönster vi fått utan vetskap om var, när och hur. Jag har alltid trott på människan och hennes mognads process som livet innebär för henne. Vi är alla olika och har således vitt skilda behov, talanger och förmågor. Värdet är trots allt och dock lika, oansätt vem eller vad man tycks vara.
Jag började förstå mig själv som en vilsen. Det började dagas för att söka hitta rätt igen, hitta tillbaka till då jag stegade fel i livet - mitt liv.
Samtidigt började krafterna känna pressen och stressen från ett hårt liv vilket även det gjorde sitt i saken. Ju längre färden pågick i det "främmande land" jag de facto vistades i, ju större märkte jag hopplösheten växa sig kring mig och mitt väsen.
I stunder av klarsyn märkte jag även hur främlingen i mig själv började växa...
I för många år nu hade jag blivit en jag inte kände till.
Distanserad försvann jag från mina rötter allt mer och skapade öar av tomhet där jag målade upp världsbilder med falska färger - allt i ett ytterst försök att fly mina skräckslagna minnen.
Jag ville inte känna, jag ville inte vara en del av det jag varit avsedd att vara en del av, därför antog jag flykten som vapen. Det hade gått så långt att jag hunnit köra mitt eget svärd genom min egen kropp i den tron att jag gjorde det ända rätta.
"Svängen" utlovade anonymitet, vilket löfte den också höll. Ända fram tills jag satt ensam inuti cellen och lät skådespelet sakta uppslukas av dimmor och verkligheten återinträda genom minnets kalla regn, var jag en stark del av ett brinnande etablissemang av falskneri, hopplöshet och evigt segdrivet mörker.
Det kom för mig att ensamheten inte gjorde mig stark, men den kunde få mig stark igen!
Det som slog mig som hårdast och som jag var obevekligen medveten om var hela tiden Hilde. Jag återkom ständigt till henne i mina tankar och den sista sommaren vi tillbringade tillsammans innan hon en natt (hoppas jag) dog stilla i sin sömn på ett hospitz i Danmark.
Mina tankar har bankat hårt i mig om att jag borde varit där då, men jag var det inte och det gnagde fortfarande i mig som fritt flytande syra i mina ådror...
Kommentarer
Trackback
