I huvudet på KJELL

För dröm var precis det det var under den tiden då jag stegade ut ur fängelset. För vilken gång vet jag inte och inte heller är det av vikt att veta. Det viktiga var dit jag kommit, hur jag såg på den situation jag befann mig inuti. Jag skriver inuti därför att det är det närmsta jag kan komma känslan av "att vara i en bubbla".
Avskärmad från allt och alla och kanske främst mig själv, började jag omkring då antyda en skiftning. Ett ljussken tycktes komma mig närmare, en lust att ta för mig mera i livet, inte bara punda runt och "nöta tid..."

Jag ville någonstans. Jag ville nå fram till mig själv!

Som jag sade förut, så pågick det under den här tiden ett "fler-fronts system". Det var inte enbara syften som pågick i mitt liv, det var en horv av sådana och som alla behövde anpassas varandra. Ett mycket svårt om inte omöjligt företag, kom jag fram till. Något fick "vila" medan en andra (eller tredje, fjärde) part togs vid.
Allt till sin tid, fick en ny och oerhört intressant och aktuell mening. Ja, hela livet fick en ny inriktning då jag började skönja en möjlig vinnande tendens.

Jag skulle reda ut mitt inre och reda ut mitt liv. En livsuppgift tog form - jag var inte längre oskyddad, naken. Inte längre ensam i mig själv. Jag hade alla mina bitar att samla samman och skapa en helhet. Så jävla intressant!

Men det skulle kombineras med det livet som just nu pågick, där jag befann mig för stunden och här förelåg det lite komplikationer, så att säga. För i svängen var ingenting givet. Ingenting var skrivna i fasta ramar eller lagar, allt kunde hända från ena stunden till den andra - och man hade aldrig fullständig kontroll...

Det gick som det gick och jag var snart nog inne igen. Men den här gången kändes inte allt hopplöst...
Eftersom min tillvaro i svängen kändes som "ett lånat tillfälle" och jag visste att det var ingen karriär jag siktade på där, så blev det en sorts lättnad när jag återigen blev häktad. Det började kännas som lättnad att få jobba med mig själv igen utan att behöva avbrytas av det liv jag ändå inte ville leva.
Jag mådde aldrig dåligt på utsidan när livet stormade som värst och fullständig kaos rådde överallt, nej ingalunda, men det var inte heller något att satsa på, så klarsynt var jag i alla fall.
Det som dremot fick mig att bli mer eller mindre uppgiven, se hopplösheten ta strypgrepp på mig var när jag lättade lite på locket och översköljdes av insikten av hur långt jag hade att gå för att reparera de skador jag åsamkat mig själv genom att distansera mig från den verkliga världen. Blotta tanken kunde framtvinga yrsel...
Men jag hade för mig att livet var långt och att det gällde att börja någonstans, så varför inte i fängelset. Eftersom jag ändå återkom dit så kunde jag skapa mig en återknytningspunkt där...