I huvudet på KJELL

Svårare än så var det inte att se hur det låg till. En liten gnutta ärlighet överför mig själv, utan att behöva polera sanningen så som den var, ens det minsta lilla, var principen jag kunde anamma för tillfället - den som fick mina hjul att börja rulla och sätta fart.

Så fort jag började färdas bakåt i mig själv och mina tankar, ändrade sig mina sinnens belysning radikalt och jag visste momentärligt vart jag var på väg. Jag ändrade mitt mående till det motsatta av vad mitt liv (i vuxen ålder) gått ut på hitintills, vilket var en ny erfarenhet. I stället för att fly, rymma, så gick jag i mot, inåt - och utan svårigheter visste jag direkt vad det var jag sökte.

Känslan styrde. Jag var barn igen. Vi var en familj återigen och somrarna var varma och sådär barnsligt heta och lekfulla som de var den gången. Jag upplevde lycka tillsammans med de jag älskade mest och som betydde allt för mig; mina föräldrar och den trygghet den lyckliga familjen ingav.

Allting var ordningsamt och tillrättalagd; stort hus, mor, far och syskon. Skola, dagis, släkt och vänner, lek, skoj och skratt.

Jag såg Holvika, jag såg Grimstad och Fagerlund, Jerv och levermyr stadion...

Jag såg min mor styra och ställa i huset, i hemmet och jag såg min far ute på jobb på någon tankbåt i främmande vatten. Jag såg hur vi, min mor, min syster och jag besökte honom på den super-tankare som vid tillfället låg för ankare i Sverige och hur vi cyklade omkring på det enorma och vidsträckta däcket medan en sprängande varm sol stekte ner över oss. Jag minns hur allt doftade hav, sommar och olja...

Men jag sökte inte detta nu, även om jag nog inte kunde passera dessa minnen utan att stryka förbi vissa kapitel obemärkt.

Någonstans i mig lyfte känslan om att här jag nu satt inlåst, ägde jag inte rätten att lyfta fram de goda minnena och låta mig beröras varsamt. Jag övertygades om att jag omedvetet försökte fly från den egentliga inriktningen genom att enträget klamra mig fast vid värmen - eftersom jag visste att jag skulle äntra kylan. Med "tvång" tvingade jag fram regnet.

Jag uppfattade inga konstigheter med det, egentligen - men jag fick tvinga fram mig till nya punkter i mitt sökande att ta fästa vid. Och inga större ansträngningar krävdes. Det gick fort och lätt eftersom det fanns så stora sådana utrymmen. Min inre värld var fylld till bredden med dem och strax försvann jag ner genom denna enorma malström som förgjort så oerhört mycket i mitt liv; jag föll handlöst...