Gå varsamt fram.
Det var inga problem att skapa rätt "mode" inne i fängelset. Mycket i mitt liv under den här tiden bar en glöd av det nedtryckta sinnets svalkande mörker och jag behövde inte "gå långt" för att nå fram till den korrekta positionen i mig själv. Ett lågt liggande sinne var redan en stor del av mig, hade varit det under många år - styrt mig - och skulle nu få bekänna sina rätta färger. Det var blivit dags att använda dem till min egen fördel, göra någonting positivt, skapa ett liv i mig själv där jag kunde nysta upp de lösa trådarna som hängde och slängde överallt omkring mig. Det vardags att bli hel, igen...
Så fort inlåsningen var klar började jag min holmgång. Jag rörde mig noggrant bakåt i tiden, passerade hela mitt missbruk, mina döda systrar, min mor och även min far. Jag for tillbaka tills då vi alla var en stor lycklig familj och lät mig insvepas i de känslor av kärlek jag tappat greppet om, för längre tid sedan än vad jag var medveten om. Men jag hittade dem, allihopa.
Hela tiden visste jag att de fanns där men var nog inte klar över att de var så tillgängliga. Överrumplad befann jag mig plötsligt i en harmoni jag inte tagit del av förut, inte sedan den tiden jag nu återsåg.
Jag mötte min saknad "från andra hållet".
Min saknad erövrade jag genom att färdas tillbaka till goda stunder med de minnen vars damm skapat ett hölje av bortträngd finess. Ett skydd för mig - mot mig själv. Jag rev väggarna jag byggt runt ikring genom mitt förmörkade hjärta och släppte in luft för första gången på evigheter.
Trots min svävande skräck för företaget förbryllades jag av de sköna, mjuka känslorna jag mottog då jag öppnade min gamla sorg. Jag fann den mycket levande, efterlängtad som om jag simmat under vatten alldeles för länge och äntligen spräckte ytan och fyllde mina lungor med friskt, livskapande syre. Mörkret lättade, vilket jag inte varit beredd på och började se mig själv och min omgivning igen...
Jag kände hur ett leende klöv mitt dystra ansikte, det som förstenats inom mig för så många svåra år. Om fakta skulle fram så kunde jag inte minnas mig själv smila ett ärlighetens leende, kända hur glädje sipprade fram i mitt bröst sedan juni 1980. Och nu befann jag mig trots allt över 20 år fram i tiden...
Det stod snart klart för mig att jag var tvungen att gå varsamt fram...
Kommentarer
Trackback
