I huvudet på KJELL

Som jag såg det var det här den perfekta tiden att må som sämst. Det föreföll mig vara den "rätta årstiden" att ta upp det uppenbara spåret jag lämnat fastfruset sedan jag ännu var barn. Det var dags att öppna det gamla såret (såren) och låta mig självblöda ordentligt så att infektionen jag burit på äntligen kunde få lämna min kropp, min själ.
Jag visst  vad jag gav mig in på, så främmande för mig själv var jag inte, men det kändes ändå aningen skrämmande - om än åt det lite milda hållet...
Att sitta inne just nu gjorde mig inte särskilt mycket oväsen faktiskt, eftersom jag började utforma den plan som ville behandla min egen insida, på mina villkor.
Samtidigt som detta nya ljus kastades över mig, fattade jag den närmare, underförstådda uplevelsen om att någonting stort låg i min framtid, något jag saknat i många många år. Där jag stod, var ofrånkomligt på flera sätt. Och som sagt, skulle jag må som dåligast var det här den perfekta stunden för just det!

Jag drog mig bakåt igen. För min inre syn föreställde jag mig att jag  - på något liknande sätt - flöt i väg bakåt i tiden som i en astral-kropp. Jag lämnade bakom mig ett band av ljus, som om jag befann mig inuti en slinga av varmt smekande lyse i klara, skarpa färger.
Jag sökte återigen min far. Jag sökte närma mig honom igen i de stunder jag "glömt" i evigheter av år, som det tycktes, allt i med det målet för avsikten att uppliva de "döda känslor" jag fryst fast i.
Jag märkte hur ridåns tjocklek minskade dramatiskt när jag återsåg oss två sittande på läktaren på Levermyr stadion och kollade på fotbollsmatchen tillsammans.
Dessa momenten var av sällsynt karaktär då han inte för ofta befann sig hemma under just den korta perioden av året då sässongen var i gång.
Jag minns den stolthet jag kände över att få sitta där bredvid honom och höra hur han hejade ( i mina öron alldeles för högljutt!) på Jervspelarna...
Jag återupplevde en liten gnutta skamsenhet över hans engagemang och försökte undvika andras blickar - de som jag trodde han ådrog oss, men som visade sig aldrig vara tillfället.
Dessa bilder av oss tillsammans på läktarplats bär alltid spår av sprängande högsommarvärme, aldrig en droppe regn som jag kan minnas det. Jag ser för mig hur han, stor och ståtlig, sitter vid min sida och frågar om inte vi skall köpa korv under halvleksvilan. En underbar tid i mitt liv som jag värderar på högsta nivå!
Jag ryser till en aning när jag minns hur han tålmodig som en fura, väntar på att jag skall hinna samla ihop mina tomflasker och skräppapper efter matchen, så jag kan få den obligatoriska korven med läsk.
Ååh, vilken underbar tid...

Så obeskrivligt gott det gjorde att få återskapa den stunden i mitt numera trassliga liv, där jag satt inlåst i en cell långt efter mörkrets inbrott. Trots de sargade omständigheterna kände jag mig som "rik människa" när sömnen sent omsider slog sina klor i mig och drev mig bortom mina egna skyar till ett land utan ögon.
Äntligen vågade jag ge mig hän åt att få sakna min far på riktigt, något jag aldrig tidigare hade hunnit med att göra, hur ofattbart det måste höras.
Jag hittade mina spår, äntligen hittade jag dem!