"Den kreativa tystnadens värld"
Ett fängelse och dess miljö kan väl knappast kategoriseras som någon ideel omgivning för inre resor, där man skall komma till en slutpunkt i ett upptrasslat liv. Eller är det kanske det?
På kvällarna är det onekligen en överlägsen "oasliknande" plats att välja ransaka sig själv - om man tillåter sig själv de friheter som krävs. Om dagarna krockar dock det mesta med varandra. Därför fann jag snart ut att inleda "ett dubbel-liv".
Jag befann mig ju fortfarande i "svängen" i allra högsta grad. Det jag bedrev efter inlåsning stod inte för några andra än mig själv att veta. Det var inte heller till för några andra än just mig själv.
Jag levde alltså i mitt livs skarpaste kontraster, med mitt liv som insats - den sorts insats som inte räknas som fysisk liv eller död, utan tvärt om; de psykiska bitarnas dans, så att säga.
För första gången började jag ta tag i en möjlig framtid som grund för mitt eget välbefinnande. Genom att våga ta det steget jag skulle tagit som barn - faktiskt - blev jag tvunget att agera lite "i barnets regel".
Tanken, ideen föreföll mig lika absurd som den kändes där och då; kriminellt aktiv narkoman, sittandes i fängelset skulle söka sig själv genom att gå tillbaka till sitt barnastadium...
Där jag satt då fanns ingen möjlighet att söka mig några förstående vänskapsbånd att dela mina tankar med, inte ens i mina drömmar...
Men jag stod för den jag var och visste hela tiden att jag inte befann mig där för att skapa några nya bekantskaper eller vänner, utan jag drog min egen väg. Jag visste vad jag ville och gjorde så också!
Dagarna i gemenskapen tycktes bli längre och längre och jag började längta allt mer till att bli inlåst och låta mig döljas av de tysta väggarnas livgivande lugn. Jag lärde snart genkänna dessa stunder som "den kreativa tystnadens värld", för ingenting annat var den för mig än ett frikort till den största frihet jag någonsinn haft att göra med. Inte i mitt vuxna liv, i alla fall!
Jag satt sålunda i fängelset och där och då kände jag mig friare än aldrig förr.
Känslan som uppfyllde min kropp var lite åt det hållet då man som människa lyssnar till en text, en sång - och plötsligt förstår textens innehåll och hur den träffar ens själ i hjärtat - det medföljande känslosvallets totala överrumpling sveper undan fötterna från marken och man leds iväg till okända marker.
Jag insåg lika plötsligt som tragedierna slagit till i mitt liv, hur jag ville leva för det jag hade för mig och att livet plötsligt föll i mig som oerhört intressant. Det fanns saker att leva för. Saker som förvisso alltid funnits men som jag inte såg - förrän nu!
Den här kvällen, genom de gul/orange väggarna, mindes jag hur det sista samtalet med min far gick...
På kvällarna är det onekligen en överlägsen "oasliknande" plats att välja ransaka sig själv - om man tillåter sig själv de friheter som krävs. Om dagarna krockar dock det mesta med varandra. Därför fann jag snart ut att inleda "ett dubbel-liv".
Jag befann mig ju fortfarande i "svängen" i allra högsta grad. Det jag bedrev efter inlåsning stod inte för några andra än mig själv att veta. Det var inte heller till för några andra än just mig själv.
Jag levde alltså i mitt livs skarpaste kontraster, med mitt liv som insats - den sorts insats som inte räknas som fysisk liv eller död, utan tvärt om; de psykiska bitarnas dans, så att säga.
För första gången började jag ta tag i en möjlig framtid som grund för mitt eget välbefinnande. Genom att våga ta det steget jag skulle tagit som barn - faktiskt - blev jag tvunget att agera lite "i barnets regel".
Tanken, ideen föreföll mig lika absurd som den kändes där och då; kriminellt aktiv narkoman, sittandes i fängelset skulle söka sig själv genom att gå tillbaka till sitt barnastadium...
Där jag satt då fanns ingen möjlighet att söka mig några förstående vänskapsbånd att dela mina tankar med, inte ens i mina drömmar...
Men jag stod för den jag var och visste hela tiden att jag inte befann mig där för att skapa några nya bekantskaper eller vänner, utan jag drog min egen väg. Jag visste vad jag ville och gjorde så också!
Dagarna i gemenskapen tycktes bli längre och längre och jag började längta allt mer till att bli inlåst och låta mig döljas av de tysta väggarnas livgivande lugn. Jag lärde snart genkänna dessa stunder som "den kreativa tystnadens värld", för ingenting annat var den för mig än ett frikort till den största frihet jag någonsinn haft att göra med. Inte i mitt vuxna liv, i alla fall!
Jag satt sålunda i fängelset och där och då kände jag mig friare än aldrig förr.
Känslan som uppfyllde min kropp var lite åt det hållet då man som människa lyssnar till en text, en sång - och plötsligt förstår textens innehåll och hur den träffar ens själ i hjärtat - det medföljande känslosvallets totala överrumpling sveper undan fötterna från marken och man leds iväg till okända marker.
Jag insåg lika plötsligt som tragedierna slagit till i mitt liv, hur jag ville leva för det jag hade för mig och att livet plötsligt föll i mig som oerhört intressant. Det fanns saker att leva för. Saker som förvisso alltid funnits men som jag inte såg - förrän nu!
Den här kvällen, genom de gul/orange väggarna, mindes jag hur det sista samtalet med min far gick...
Kommentarer
Trackback
