I huvudet på KJELL

För att hänföras, det har jag aldrig varit speciellt bra på. Inte på någonting och långt minst det som för mig varit av yttersta vikt; det som gått mig illa i livet.
Alla vi människor äger stora behov av att bearbeta händelser kring livet, alla. Även jag, trots att jag tagit stort avstånd från allt som hette just det. Jag flög, rymde från det ena till det andra och det tredje tills jag fann mig själv så avskärmad att min verklighet inte längre fanns hos mig.
Genom att få åren att gå ställde jag mig utanför min egen värld och sakta men säkert försvann jag in i en ny, mörk (skal)värld...

Däri lärde jag mig vara en del av denna. Det kanske mest fasansfulla var, att jag lärde mig hantera den på likställda villkor, vilket bara påskyndade mitt eget fall, avsevärt! Inte förrän jag satt inlåst återtog jag minnet i sin helhet, fick "vattnet att snurra på hjulen" och sakta började min gamla värld att dämra.
I små små steg åt gången fick jag mitt gamla jag att tränga fram från skrymslen och tillslut fanns inget annat alternativ för mig än att syna mig själv!
Och egentligen ville jag aldrig annat!
Det gick inte att se klart då, utan jag anade mig framåt, på vandring i mig själv.
Det fanns sådana mängder att ta i så det slutade aldrig att bli intressant. Ämnet/ämnena hade alltid funnits aktuella, men med omständigheterna så som de var, fick de alla ge vika för det högt uppskruvade tempot, nerven, leverne och allt annat som jag hittade på som rasade omkring mig i ändlösa mängder med år.
Tiden flög överallt omkring, livet blev allt farligare att leva och till slut fann jag mig inlåst - och plötsligt med all tid i världen!
Äntligen... sade den mest efterlängtade rösten inom mig, skulle jag få tid att ta i mig själv!

Jag började se mina bortlämnade känslor "som små paket". Omsorgsfullt mötte jag dem återigen i minnet, höljt i min lilla kvarts dunkla belysning där jag öppnade dem med varsam hand, en efter en.
Smärtrikedomen var mig så gott som okänd och allt jag var medveten om där och då var vetskapen om att jag inte mådde bra. Jag var ur stånd att "pin-pointa" exaktheten i mina känslor för jag var så inrotad vid den här sidan av känslospelet (slog det mig sedan!) att jag hade svårt att skilja nyanserna åt. Jag hade alltid mått dåligt - "olika nyanser av grått".
Vanans makt är stor, alldeles för stor för att jag utan problem skulle kunde särskilja mig från åren jag försökt springa ifrån - känslomässigt!
Jag fann ut av att jag faktiskt var relativt illa ställt därän när det handlade om bearbetningen av mitt brutna liv.
Inte mycket mer än spillror var det som fanns kvar och i glasskärvorna som låg utspridda i mitt själsliv fanns  mina saknade delar. Jag började plocka upp dem en efter en...