Känslan gnager ändå lite...
Att påbörja en bok för att sedan inte mäkta med att slutläsa den finner jag ofantligt störigt. Därför händer det mycket sällan att det inträffar, men ibland stöter jag på det. Oundvikligt, skulle jag nog kunna kalla det med tanke på allt som skrivs och ges ut. Att var och varenda bok skulle finnas läsvärda och fånga mitt intresse från pärm till pärm borde jag ju veta av som den omöjlighet det är. Så jag fattar inte helt varför det känns så förstyrrande när det väl inträffar.
Som nu, till exempel. Jag har läst det mesta av John Irving, ända från hans allra första och uppåt tills jag nu står vid de två sista. Hans bok "The world according to Garp" blev alltså den som fick mig att köra fast. Det fanns liksom inte en chans att jag skulle kunna slutläsa denna - nu i alla fall, och fick se mig själv lägga den till hälften färdiglästa boken åt sidan.
Ett sådant åtagande känns som "smutstvätt" i min närhet. Jag vet att känslan är högst tillfällig och flyktig, inget som sitter kvar någon längre tid, men det det emellertid ger mig är en vetskap om ännu ett ofullbordande. Mitt liv är kantad av sådana ofullbordanden och är på inga sätt något som gör mig bekväm. Framförallt inte numera, då jag blivit alltmer vaken och klar över detta. Förut, långt tidigare i livet, var det mer eller mindre en del av mig, en spelande part av det som kallades min livsstil, men icke längre... Därför är det med (nästan en sorts) sorg jag ser mig ge upp boken.
Men nu finns det alltid en ny bok inom räckhåll som tur är och efter att förmiddagen nu snart hunnit passera, har jag fördjupat mig i den "nya värld" jag öppnat och allt lagts på plats igen. Men ändå; känslan gnager oansätt lite...
Kommentarer
Trackback
