Låta sig drivas av den driv som drivs.
Så konstigt att det verkar vara lättare att skriva om "dåliga tider" än bra tider, perioder i livet då kanske framgångar står i blom och vindarna blåser åt rätt håll. Men så tycks det inte vara - inte för mig i alla fall.
Nog är det väl en av mina defekter jag hunnit plocka upp längs min egen, till tider, oerhört vingliga väg. Men icke desto mindre förunderligt finner jag det, alltså att orden rullar bättre ur mig om jag behandlar saker av mindre ljusare karaktär. Märkligt, egentligen...
Speciellt nu för tiden, då distansen mellan "då och nu" sträckt ut sig till att bli tydligare minnesbilder, att ärren liksom börjat växa igen och bli allt mer otydligare, utsuddade.
Jag vet jag har kämpat hårt för att komma hit (vilket egentligen inte är speciellt långt ändå!) och i dag måste jag nästan "kämpa mig tillbaka" för att kunna minnas det jag förmodligen under en viss tid skulle vilja ha glömt bort, raderat ur mitt minne. Men återigen, icke!
Ännu är det livets faser som bär det övergripande. Och jag rättar mig efter det, eftersom jag vet att inte allt är för mig (oss) att styra eller vara herre över.
"Roll with the punches" har man ju hört med jämna mellanrum upp genom både uppväxt och utväxtens år, och det kanske är så; att mycket strävan gör sig neutraliserad genom att ge sig hän i kraften från livets egna svängningar. Att låta sig drivas av den driv som drivs. Inte av mig själv utan av livet självt - och den roll som är mig tillgiven...
Kommentarer
Trackback
