I huvudet på KJELL

Om jag ger tid åt att sätta mig in i en poets tankar, så som han försätter sin själsbild i ord inom diktandets gräns, finner jag sent omsider - oftast - hem även till mig själv. För bortkommen har jag varit, och för allt vad jag vet idag kan det mycket väl vara så, även nu, i skrivandets stund...

Jag har betonat detta tidigare i mina inlägg och lägger ibland ner en gnutta tid kring ideer om det "fullkomliga jaget" och dess omkrets. En i stort sätt omöjlig uppgift att komma till någon punkt i - för det är jag alldeles för ringa utvecklad rent emotionellt. Men en trevlig resväg tycker jag alltjämt att det är.

Dikten har hur som haver gett mig en aningens innerblick i vissa gråzoner inuti mig själv, där ordens avklädning av subtila, diffusa känslor fått ljuset att - ibland - tränga genom mina dimridåer som stävjat mina världar.

Genom diktens rikedomar av innehåll finner jag nog allt omsider fram till mitt rätta lilla jag. För tiden står ju som sagt oss alla vid...