Så visst finns det glädje inuti sorgen...
Kontraster har jag fått bekanta mig med genom livets alla krumbukter och vingliga vägar. Motsatsar är även det en benämning jag inte heller kommit i från, under mina levnadsår.
Eftersom erfarenheterna tornat upp sig kring mig har jag insätt en djupare, större förståelse kring dessa, gentemot mig själv och min egen roll. Slutsatsen har blivit en vänskap och genom denna introduktion - oss emellan - har ett visst ljus blossat upp i mig - och skänkt mig en värme jag lärt mig leva med och i. Det har inte funnits några andra val, och jag om nån, har lärt mig att se dess rätta värde!
Det har låtit mig bli den jag är - med det jag har haft...
Eftersom erfarenheterna tornat upp sig kring mig har jag insätt en djupare, större förståelse kring dessa, gentemot mig själv och min egen roll. Slutsatsen har blivit en vänskap och genom denna introduktion - oss emellan - har ett visst ljus blossat upp i mig - och skänkt mig en värme jag lärt mig leva med och i. Det har inte funnits några andra val, och jag om nån, har lärt mig att se dess rätta värde!
Det har låtit mig bli den jag är - med det jag har haft...
Var och varenda människa upplever det jag snackar om nu och är på inga sätt eller vis något unikt för min del.
Liksom det formbara, flytande "jaget" hos en tonåring, genomgår vi dessa emotionella kasten som, mellan sorg och glädje, skratt och gråt - likt natten mot dagen leder oss fram till den fulländning vi är ämnade att bli. Däremellan vistas vi, lever vi våra liv och jag finner det ytterligt fascinerande, på många sätt. Ingen av oss ville varit den vi är om vi inte gjort det vi gjort, och ingen kan motsäga detta faktum! Ingen bevisföring vill fungera. Det finns inga om, bara att...
Livet är en upptäcktsfärd, no doubt about it!
Det gäller att se det som faller för ens hand, så att säga. Ingen vidare lätt bedrift, om jag får uttrycka det så, men överallt omkring finns det händelser, detaljer, avgörande inslag som påverkar oss - den enskilde människan. Och allt är vårat. Allt är till för envar.
Jag törs knappt beröra i tanken på hur mycket jag själv missat, låtit mig passera i livet. Jag har självfallet vissa aningar om enstaka missade pusselbitar och hur de, genom att saknas, fäller avgörandet i att jag aldrig kommer bli den hela människa jag hade kunnat vara. Det jag här syftar på är av irreversibla karaktärer och vill för alltid gapa stort i mitt liv. Men som ett steg i - åtminstone - rätt riktning, har jag gjort mig själv medveten om det, så här alldeles för långt in i livet. I dag vet jag i alla fall vad jag har missat - jag vägrar inte längre se det... En sorts "helhet" det också, på sätt och vis.
Att genom sorgen kunna uppleva glädjen, byggs upp genom erfarenheter. Ingenting man lär sig över en natt. Som exempel behöver jag inte gå så långt inuti mig själv för att uppleva glädje i dag, över mina familjemedlemmars alldeles för tidiga bortgång. Genom den omänskliga sorg jag gått igenom under tidiga år, ser jag idag skillnader i den jag är, en människa jag aldrig hade upplevt om inte sakernas tillstånd var som de var - den gång, för så länge sedan.
Det i sin tur resulterade i ett nytt liv som, även om min roll varit skamligt flyktig genom åren, ändå aldrig skulle andats jordens lena luft eller upplevt livets vackra gåva.
Så visst finns det glädje inuti sorgen...
Kommentarer
Trackback
