I huvudet på KJELL

För egen del tror jag mig ha det mått av mitt eget samförstånd mellan mig själv, världen och det liv jag har skänkts. Periodvis, hur som helst och när jag öppnar upp locket som läggs på i tid och otid, känner jag igen känslan som sköljer över mig när jag inte riktigt fattar hela den spännvidd jag sedan försvinner i. Jag tappar min plats genom att "se" storheten överallt omkring mig och inte förrän jag - med alla mina krafter - fokuserar på den minsta lilla känsel-ton som föreställer mitt jag (som i en dröm), antar omgivningarna ett igenkännande. Sent omsider slår det ner i mig, att då först svämmar över mig, känslan om "ett hem".

Ingen ställer sig över sitt högsta medvetande och det gör mig lugn att veta. En sortens säkerhet, ja nästintill trygghet, att få känna den rädsla som tar taget i mig när jag ser - för en splittrad kort sekund - mitt eget sandkorn fritt svävande i dimensionerna. Allt ytligt försvinner som genom trollspöts knackande och allt blir till en källa med ljus - överallt.

Förståelsen, den som är förevigt bortom mig själv och mitt medvetande, förkunnar ingen saknad, ingen längtan eller sorg. En oändlighet av tillfredsställelse, harmoni, synkronistiskt, är det jag uppfattar i det nuet jag skänks för mitt blottade inre, för den minsta lilla stund. Likt en blixt som delar den svarta nattens himmel, liknar momentet då allt stannar och alltets sanning blossar upp genom den andliga världen.

Allt får en mening, ett syfte och förtappad, stelfrusen av ordens strängt fängslande begränsning, finns ingenting att ta fäste på förutom känslan...

Känslan går aldrig att underskattas tillräckligt då vi knappast förstår dess hela och renaste innebörd, hur hängiven den är oss människor, hur hängivna vi egentligen borde vara den...

Ett djup kan inte begränsas utan bara skapas för dig... och för mig...