Då "han" och "honom" engång var "jag".
Utan jämförelse är det att våga släppa fram upplevelser i mitt liv, nog det bästa som har hänt mig. Ett sätts "kontra-tänkande" från den barndom som dragit sin kos för evigheter sedan (som det känns), men som egentligen bara befinner sig några enkla steg bakåt i tiden - sätt med ett någorlunda djupare perspektiv.
För som barn var man orörd på det sättet som barn skall vara orörda; naiv, nyfiken och lysten på hela denna spännande och outforskade värld som ideligen, allt eftersom dagarna avlöser varandra i en ung pojkes liv, tillgodoser honom med just det - upplevelser!
Äventyrens mystiska färgprakt som bränns fast i hans minne där det stannar och blåses upp för all framtid i hans själsliv, likt guldglans i en fantasis verklighet där det skapar början till en möjlig dröm, ser han tillbaka på den dagen då somrarna var så mycket mer än somrarna tycks vara i dag. Ju längre bort han färdas, ju oftare dyker sedan denna "tredje persons tankar" upp i kamrarna där tankar mäts mot tankar, i livets oändliga process.
Som barn ha man rätt att inte veta.
När "han" försvann in i "honom" var jag fortfarande det lilla som bländades av det skarpa ljuset från mitt eget barnaguld. Långt långt senare ställdes allt på sin spets och jag var tvungen att påtvinga mig själv tankar kring min egen natur, på ett sätt som låg mig otjänligt om hjärtat; att börja benämna "honom" eller "han" som jag.
Ett märkligt scenario, fast inte vidare märkvärdigt. Ett troligt skede i det liv som växt fram på den åkermark av främmande växter och i ett solljus som mest av allt jag minns, som skrämmande - men ack så näringsgivande.
Alltså var det tiden som aldrig stod still, utan mig själv i min frusna tid, längtande efter den framtid som i dag ingenting annat är en förtid!
Återigen letar jag efter fotspåren där "han" gick för (inte så) länge sen och pallrade sensommarens/höstens friska päron i äventyrets vackra stigar på "min" väg till skolan...
Då "han" och "honom" engång var "jag".
Kommentarer
Trackback
