Med öppna armar.
Så börjar den mörka tiden på året åter sätta in sin stöt. Kylan kommer - har redan hunnit sätta sig - och världens alla färger skiftar från dag till dag. Naturen omkring oss dör, förlorar sitt årstidsmässiga liv och står snart nakna och frusna inför vinterns gripande grepp.
Det är vackert, det kan vara ensamt och det är ofrånkomligt...
Förr i tiden, dagarna då mitt eget jag inte alls bestod de balanspunkter jag befarar mig själv hantera i dag, stod jag utanför bilden "och såg in" på det jag ser i dag.
På flera sätt var jag någon annan då, en mindre hel Kjell, så att säga. Jag finner det ingalunda konstigt, bara beklagligt på sina sätt men så är det att vara människa; att söka sitt jag...
Trots den tillsynes tysta morgonen, badandes i sitt höstfyllda mörker, så yrar ett sprallandes liv i varje susande löv som lossnar från sin gren och singlar mot den fuktiga marken. Sin sista sång skänker det livet, världen och fyller upp mörkret med just de melodier vi - de flesta av oss, knyter an som tyngda bördor då sommarens ljus sakta försvinner för att aldrig - tycks det - återvända...
Kylan tär och tränger ända in i märgen och dagsljusets värmande liv förträngs allt mer eftersom dagarna krymper till sitt minimum. Tillsammans med den - det förkrympta - upptäcker vi oss själva vara en del av allt detta och känner oss mindre även vi, inför den stundande brytning av årets oändliga spektakel, mitt framför våra ögon, hjärta och själ.
Väl, när jag här skriver "vi" och "oss" så stämmer det naturligtvis inte överens med sanningen. Inte heller jag är längre den del av dessa "vi`n" eller "oss`n". För liksom världens skiftningar och vandringar genom årstiders olika rum, fortgår även min egen vandring mellan snarlika sådana skådeplatser.
Jag är tacksam i dag för att få lov att se detta med mina egna ögon och att mitt förstånd ger mig chansen att ta till mig det som obönhörligen skrapar på min dörr. Det som ligger i vinden är även mitt och det har tagit mig tider och stunder utöver det vanliga att få det inslaget i mig, att se det som ses skall.
Så visst, kom du hösten till mig, för jag väntar på dig - inte så som jag alltid har gjort, utan numera på mitt nya mer väntande sätt: med öppen (hjärtlig) famn!
Kommentarer
Postat av: *Lindolindo*
För varje ny höst som kommer så känner jag att en bit av mej dör, en bit av mitt "svunna" jag, som jag aldrig mer kommer att kunna återskapa mer än som minnen!
Men det gör mej varm i hjärtat att kunna läsa det du skriver, att ha gått från "mörkret" till ljuset" vilket dom flesta andra gör tvärtom, men det är det som gör dej så unik......
Postat av: Kjell
Har man varit i mörkret ett tag så har man (förhoppningsvis!) lärt sig...
Tack!
:-)
Trackback
