"De nuen jag befunnit mig i..."
När jag skrev härom dagen att det kan tyckas som om den här världen saknar all form för "rättvisa" vad gäller de bördor vi människor pålastas, så är det inga större konstigheter med det. Det har alltid varit så och kommer med stor säkerhet också alltid att förbli så. Jag tror ingen egentligen reflekterar något djupare över det heller. Precis som med livets mångfald och alla olikheter så är det precis lika naturligt att vissa av oss skänks en större mängd, än vad kanske andra gör.
På flera sätt är det också gynnsamt för den utsatta. Raketforskare behöver man inte heller här vara för att inse vissa fördelar i detta; man slipper att känna sig som "den mest utsatta" genom vetskapen att det finns alltid någon medmänniska som upplevt värre saker än en själv. Och överlevt! En fantastisk självbevarande insikt - som i alla fall hjälpt mig genom trånga och svåra tider.
Att kunna ge mina tankar till känna i slika bilder ( i mitt stilla inre) märker jag hur en sorts mjukhet glider över mig och ger ett ömhetsbevis över raggiga kanter av mig själv. Det skapas luftrum i det innersta vakuum som uppstår när syrat tycks försvinna och kvävning verkar vara den endaste utväg i ett fallerat liv. Mitt liv!
Man lär så länge man lever, är beskedet som växer fram kring "stigens utposter", de man till en början inte känner till, men som i efterhand tränger fram kring minnet av det som varit.
Livet är vackert själv i de kallaste och råaste av former... I slutpunkten är det det jag sitter tillbaka med när stormarna rasat färdigt och någon sorts stiltje återigen sänkts sig kring mitt närliggande.
Att känna sig liten har jag med tiden lärt mig "pidestal-sätta" på samma villkor som jag värdesätter en ung vuxens behov av att ligga ett år i det militära. Utan motstycke är kanske det den perioden ut av mitt (och förmodligen många andras också!) liv som gett mig mest att handha vidare i livet. Detta är på inga sätt någon överdrift! Alla de år av deprisjoner som kantat mina vägar har, när allt kommer omkring, varit mig till stor hjälp när det handlar om att förstå mig själv. Den insyn jag i dag bär i mig, ville aldrig varit den det är om inte jag vågat skåda mig själv i de nuen jag befunnit mig i. På så vis är jag alltså än mer hel än vad annars vore möjligt...
Kommentarer
Trackback
