I huvudet på KJELL

Jag bär på mängder av kärlek och förståelse, insikter och empati. Men även "ett stycke landskap" med gränsdragningar till en värld av hat. Jag är mycket noga med att hålla klart avstånd från hatet, men jag vet att det finns, hur det finns och vad det har i sin görning...om jag skulle släppa greppet om mitt avståndstagande.

Jag är väl kapabel att hata, men långt ifrån villig att låta mig utsättas för dess krävande attributer i form av livsförnekande krafter. För det är jag alldeles för snål, girig, lustfylld på allt vad de levande har att ge, få eller tar.

Så det blir (i dag!) inga större bekymmer för mig vad gäller att utesluta hatat ur mitt liv. Det går liksom av bara farten, så att säga. Men jag kommer aldrig undan "knackningarna", försöken som jag har förstått många av oss - medmänniskor - får utstå mellan varven. Vissa av oss har dragit den lotten att få bära det några kallar för "hundhuvudet" men som jag själv benämnar som... ingenting alls, faktiskt. För i grovt räknade tal är min egen verklighet den enda jag med säkerhet känner till, och med den är jag nöjd. Jag finner den ytterst trivsam och glädjeberikande, trygg och "närstående" mig själv till den grad att ingenting finns - eller har funnits - som fått mig att vilja annorlunda. Alla år av "knackningar" till trots...

För just "knackningar" har jag lärt mig leva med och stå i mot. Jag har upplevt dem på nära håll de människor som gett efter för dem, släppt in dem i sina borgar, sina hus, hem, liv. På deras väg och villkor har jag dåledes tagit del av den dränerande materia av svart hat och fått den syn på min egen "alternativa verklighet" - OM jag skulle tillåtit mig själv att öppna mig för dem... "knackningarna".

Det ger mig stor tillfredsställelse att inse mig övervunnit (så här långt) livets bitterhets-träsk och med halva distansen sprungit, är jag nog inte ens blöt på mina fötter!